lydnadshundar

Senaste inläggen

Av Jenny Eriksson - 12 april 2012 00:15

(Jag ber om ursäkt om inlägget är lite osammanhängande, klockan är över midnatt och spänningen inför tävlingen som funnits under hela dagen börjar ta ut sin rätt...)

Ayla visade upp sina allra bästa sidor på sin första tävling!   Superfokuserad utförde hon alla moment på bästa sätt (med ett undagtag...  ) , och gjorde mig så stolt! Trots en nollad apportering fick vi ihop 182 poäng, och ett förstapris toppades med klassvinst över 19 andra ekipage. Min duktiga gula visade mig att hon är en stjärna! Allra gladast är jag över linförigheten. Vi hade en toppenkänsla när vi klev in på planen, och den hängde med genom hela linförigheten. Det kändes som om jag kunde fortsätta gå i all evighet! Domaren gillade det också, och vi fick högsta betyg på utförnadet! Härligt! Den känslan ska jag lägga i minnesbanken för att plockas fram vid behov...  


Bästa träningskompisen Camilla fanns tillhands för alla diverse behov, så som att ta hand om bilnycklarna, jackan, ställa ut slutbelöningen, peppa etc. Camillas sambo Andreas tog hand om filmningen. Tack för att ni alltid ställer upp! Det känns så tryggt att ha er med!  


Nedan följer filmen. Den är lite grynig, eftersom skymningen föll över oss. Ni får hålla till godo ändå    


Ha det gott!



Betygen:


 




ANNONS
Av Jenny Eriksson - 9 april 2012 21:19

Inför en tävling för flera år sedan fick jag frågan: "Är du nervös?" En relevant fråga kanske, men just här fanns i tonfallet ett litet uns av flin, ett litet hånleende spelade i mungipan på personen som ställde frågan. Snabbt svarade jag "Nej", vilket var både rätt och fel. Jag var inte nervös på så vis att jag mådde illa eller ville fly därifrån. Däremot var jag spänd, ville komma till tävlingsplatsen snabbt och det pirrade en aning i magen. Just då tänkte jag inte så mycket mer på frågans innebörd, men så här långt senare har jag funderat över samtalet. Varför fanns det en förlöjligande ton i frågan, och varför var jag så angelägen att visa att jag INTE var nervös? Är det inte legitimt att vara nervös?


I början av min tävlingskarriär tyckte jag att det var lite pinsamt att erkänna att jag var nervös. På något underligt vis kände jag mig hamna i underläge om jag sa att jag var nervös. Trodde att folk skulle se ner på mig och kanske anse att jag inte hade där att göra, inte klarade pressen. 


Numera anser jag att lite nervositet är bra för mig, och jag har inga problem med att erkänna min nervositet. Den håller mig alert, visar mig att jag vill göra bra ifrån mig, att jag sätter krav på mig själv. Jag har läst böcker i ämnet, och varit på föreläsningar, och på så sätt lärt mig ta ut det goda ur känslan. Visst kan det ibland vara svårt att somna natten innan en tävling, och pirret i magen kan få mig att tappa matlusten, men jag ser det numera inte som ett nederlag. Istället accepterar jag att det är så här, och jag vet att jag kan kontrollera känslan gentemot mig själv och min hund. 


Personligen tycker jag att det är jobbigast just innan jag svänger in på parkeringen på tävlingsplatsen. Det gäller än mer om jag är osäker på vägen, och känner att jag inte har full kontroll. Men sedan släpper det mesta av nervositeten för mig, och endast den där spända, pirriga känslan finns kvar. 


Snart är det dags för debut på tävlingsplanen för Ayla, och trots att jag ser mig som ganska tävlingserfaren vid det här laget, har det redan börjat pirra i magen. Säkerligen kommer jag att vara mer nervös där och då, än jag var när jag tävlade på Stockholmsmässan med Nike i december. Med Nike finns en historik, vi har våra ritualer och upplägg, och jag känner mig trygg tillsammans med henne. Ayla är ett oskrivet blad. Trots träningstävlingar och en vetskap hos mig att hon är tävlingsklar, kan vad som helst hända i denna nya situation. Speciellt jobbig är förstås platsliggningen, där jag inte kan påverka hur andra hundar agerar. Men jag vet hur jag ska agera om några specifika scenarier uppstår, och med det får jag nöja mig. 


Så, om någon frågar mig på tävlingsdagen huruvida jag är nervös eller ej, kommer jag med högt buret huvud svara:"Ja, jag är nervös. Men jag mår bra ändå, och ska njuta av vår tid på planen!"


Ha det gott!


Nike tittar på medan Hank och Ayla munhuggs   


 

Efter lek och skoj är det skönt att sova tillsammans i solen  

ANNONS
Av Jenny Eriksson - 5 april 2012 21:54

Det var verkligen länge sedan jag uppdaterade bloggen! Det beror inte på att inget hänt här hemma, utan att tiden inte har funnits. Jag har fått prioritera bort skrivandet helt enkelt. 


I hushållet finns för tillfället fyra hundar, då fina Hank är inackorderad under matte Johannas utlandsvistelse. Förra söndagen kom han hit, och det är märkligt vad snabbt man kommer in i nya rutiner! Efter bara några få dagar visste alla hundar vem som skulle sova var, vem som skulle äta var och i vilken ordning skålarna ställdes ner, hur uppdelningen av hundar mellan de olika rummen under dagtid när jag är på jobbet ser ut, vem som går på vilken sida under koppelpromenaderna osv. Allt har sina tydliga strukturer, och känns helt naturligt. Att Hank sedan är en okomplicerad hund gör ju allt så mycket lättare   Tre labradorer som är inne i fällperioden genererar dock ofantligt mycket mer att dammsuga upp än två som inte fäller... Dammsugaren åker inte ens in i städskåpet mellan rundorna  


Träningsmässigt börjar det kännas riktigt bra med Nike igen. Jag tror att vi har hittat tillbaka till den fina känslan vi hade för några månader sedan, både i attityd och detaljer. Fokus har legat mycket på attityden i FF och farten i inkallningen, och i just det sistnämnda har mycket hänt. Vi jobbar nästan uteslutande med raka inkallningar då Nike har riktigt fina ställanden, vilka blir än bättre ju mer engagerat hon springer. Läggandena kör jag vid sidan om, där behöver hon hålla igång tekniken.   


Det vi fortfarande kämpar med är uppsättandena efter platsliggningen. Nike går in i någon slags passiv aktivitet, vilket kanske kan vara bra, men hon har oerhört svårt att gå från denna passivitet till det aktiva uppsättandet. Jag kliar mig i huvudet, har provat det mesta känns det som, men kommer inte många steg framåt. Det är så onödiga poäng att missa, genom dessa dk:n som alltid måste till. 


Med Ayla jobbar vi mycket med länkning kontra detaljträning. Tävling närmar sig med stormsteg, och trots att man börjar bli ganska luttrad vad gäller tävlingsnerver pirrar det redan lite i magen att ge sig ut på premiärtävlingen! Jag återkommer med mer info inom kort....  


Ett långt påsklov ligger just nu framför mig, och jag ska verkligen utnyttja tiden till happenings med de fyrbenta! Så skönt att bara få engagera sig i sin hobby ett tag! (Ja, lite rättningsarbete har fått följa med hem, men annars så...) Kanske kan det bli lite mer bloggande också!   


Ha det gott!


Henke på besök




 

Bus och lek tillsammans med Ayla


 

Sovplasten är given; Aylas bur  



Dina suckar och borrar in huvudet under tassarna...

 

   

Våren är här!

Av Jenny Eriksson - 13 mars 2012 21:01

Min bedlingtonterrier Dina ser ut som den vänaste varelse på jorden, men bakom denna fasad döljer sig en riktig ulv i fårakläder. Hon är tuff som få, envis som synden och ska alltid ha sista ordet. Eftersom hon är liten och söt skapar detta inte så stora rabalder från omgivningen, men för mig har det varit jobbigt att gå på promenader med en då och då rabiat odåga. Jag vill känna att jag har kontroll, och att mina hundar har mig i fokus även när vi möter andra hundar. För det har varit det stora problemet, hundmöten under promenaderna. Vissa hundar har Dina inte ägnat så mycket energi åt, men andra har varit som röda skynken och hon har känts okontaktbar. Har man dessutom två andra hundar att hålla lite koll på känns det ibland övermäktigt.


Jag har fått många tips, och provat ett antal varianter, men inget har känts bra. Några idéer har jag förkastat direkt, som hårda fysiska tilltag eller att jag ska undvika problemet genom att vända varje gång vi möter en annan hund. Skvallerträning hade jag hört talats om, och jag tilltalades av den positiva grundinställningen i idéen. Att lära hunden att skvallra på problemet, att det ger belöning i någon form kändes klokt, tryggt och hållbart. Så jag började prova. När en hund närmade sig såg jag till att få någon av hundarnas uppmärksamhet, och denna kontakt belönades genom godis till alla. I början kastade jag godis på marken, så att själva ätandet tog en stund, och på så sätt hann de mötande hundarna ofta passera. Mina hundar uppfattade att de fanns där, men ägnade sig åt det som var viktigare, belöningen!


Efter bara några möten gick jag över till att belöna med en godis från min hand,dock utan att aktivt kalla på hundarna, och jag märkte att alla tre, inklusive Dina, började flytta fokus från de mötande hundarna till mig. Fortfarande kunde Dina dock se en hund av det röda skynkets art, och då fick det en större prioritering. Men jag fortsatte envist att belöna varje kontakt som togs. 


Så kom det verkliga beviset. Igår när vi gick på promenad mötte vi flera hundar i olika omgångar. Vid varje möte vände hundarna upp mot mig, med lite olika fördröjning men utan att visa någon form av utåtagerande. Den sista hunden vi mötte var ett sådant rött skynke, en skällande liten hund som frenetsikt drog i sitt koppel och kastade sig åt vårt håll. Dina kastade en blick på hunden, vände sedan upp mot mig och väntade!  Vilken total lycka!  Inga ord, inget "nej", inget hårt hållande i koppel, bara en förväntan! Jag är såld, och ska fortsätta jobba på det här sättet. Hundarna känns trygga, och promenaderna har blivit positiva tillställningar som vi alla ser fram emot! 


Inte helt missvisande...  


Jag som är så vän och snäll..."


   

Hundmöten kan vara okomplicerade!


Ha det gott! 

Av Jenny Eriksson - 11 mars 2012 18:15

Jag hade anmält mig och Nike till en tävling i Fagersta innan jag bestämde mig för att skippa SM-drömmen för i år. Men jag tog tillfället i akt att träna på det som vi haft stora problem med de senaste tävlingarna, attityden i ff. Eftersom problemet sällan visare sig så tydligt på träning behövdes en tävlingssituation där jag kunde antingen belöna henne eller bryta, beroende på hur hon agerade.


Så i fredags åkte vi till bästa Johanna, för lite socialisering och natthärbärge. Hon följde också med till tävlingen, härligt med vägvisare, coach och träningskompis i ett! Trots att jag inte skulle tävla i ordets rätta bemärkelse blev jag ändå lite nervös, så där som jag brukar bli, vilket var bra eftersom jag ville att Nikes upplevelse av tävlingen skulle vara som vanligt.


Vi drog startnummer 6 av 10, precis i mitten alltså. Det betydde att vi fick vara på en kant i gruppmomenten, och det passar mig bra. Sittandet och platsen gick bra. Jag fick ge ett DK på uppsättandet, men träningen har gett resultat, så jag fortsätter som jag gjort. Medan vi stod gömda talade jag om för alla medtävlande att jag bara skulle köra ff, så att de var medvetna om det.


På uppvärmningen kändes hon taggad och på, belöningarna var åtråvärda och hon hade bra fokus. Det hade hon dock även sist, men allt det försvann då i samma stund som TL sa "Framåt marsch". Jag var alltså beredd på att det kunde hända nu också. Men den här dagen var attityden på topp, och hon hade fint fokus och bra följsamhet när vi gick in på planen. Redan när vi tog första steget på ff förstod jag att det här skulle gå bra, hon gick på bra, fin kontakt och bra position. Efter ca 15 meters ff, inklusive en högersväng, tyckte jag att jag sett nog, Nike skulle belönas å det största, så jag ropade "Bra!", slängde upp en tackande hand mot domare och TL och sprang med Nike ut till belöningen! Det kändes så bra att göra det! Att kunna belöna istället för att fela, och att visa henne att vad som helst kan hända på tävling! Hon fick massor med belöning, mat och bollar och kramar och pussar! Johanna kom och berättade att domaren hade tagit fram betyget 10 och visat till publiken efter vi sprungit ut, kul! En domare som kunde se meningen i det hela. 


Vi tittade klart på tävlingen, och åkte sedan hem till Johanna för matpåfyllning och lite rastning av hundarna, innan jag for hem igen. Det var en riktigt givnade tävling, trots att vi bara gick de där få meterna. Min förhoppning är att känslan ska finnas kvar hos Nike till nästa gång, och att hon behåller det fina fokus hon hade här.


Så här ska det se ut!


 

Bus och lek i Hedemora!


Ha det gott!  

Av Jenny Eriksson - 4 mars 2012 19:57

Den härliga vårsolen lyste över oss när hälften av lördagsgruppen (eller dödspatrullen, som Anne kallar oss...) intog planen på Lidingö BK. Snön hade nästan helst smält bort, och under våra fötter fanns äntligen barmark! Det blev ett par produktiva timmar med träning, många diskussioner, tankar som bollades och idéer som grundades. Kameran var också med, så istället för ord kommer här dagen i bilder     


   


Sofia och Lix


 

Och Tia  


   

Vanessa och Flame


     

Jag och Nike


       

Och Ayla  


Tack till Vanessa och Sofia för bra ögon på oss och bra tips och idéer kring hur vi ska tänka framöver! Och tack Sofia som tog bilderna på Ayla och Nike!


Ha det gott!     

Av Jenny Eriksson - 4 mars 2012 08:21

Pga sena återbud och avhopp finns två otingade valpar kvar från den senaste valpkullen hos kennel Skybar, en gul hane och en svart tik. Valparna föddes 27 februari, och har nu hunnit bli en vecka gamla. Mamma till valparna är Skybar Decadance "Hayley" (Nikes syster och Aylas mamma) och pappa är Cherrycombe Teal of Lakedown "Taffy". Vill du ha en hund med massor med arbetsglädje och outtröttlig energi är detta en hund för dig! Gå in på www.kennelskybar.se eller www.kennelskybar.bloggplatsen.se för mer information.


Bilder från Hayleys första kull förra året


             

Av Jenny Eriksson - 2 mars 2012 09:16

Torsdagen spenderades i fint sällskap i inomhushallen Perfekta Tassar i Knivsta. Fem stycken var vi som hjälpte varandra på olika sätt, och det flöt på otroligt väl. Vi tränade i pass om tio minuter, och de som inte tränade assisterade med kommenderingshjälp, störningar av olika slag eller det som önskades. 


Tack vare min träningsdagbok   hade jag en väl genomtänkt plan för mina träningspass, och jag följde dem nästan till punkt och pricka! Första passet jobbade vi med att boosta upp fria följet. Medan jag värmde upp ställde de andra ut belöningsburkar på olika ställen i lokalen, och under ff kunde jag sedan belöna genom att skicka på, för Nike, okända belöningspunkter. Någon gång sprang jag och snodde en också, då hon tappade i koncentration och fokus. Det fungerade mycket bra! Vi fortsatte sedan med konskick, där jag la belöningsboll ett par meter bakom konen. Hon är dock så inprogrammerad att stanna vid konen att det blir avsaktningar där, så innan passet var slut hade jag en plan för hur vi skulle fortsätta under pass 2. 


Pass 2 handlade mycket om fart, först i inkallningen och sedan raka skick. Inkallningen fungerade bra. Någon gång var farten oegagerad, men över lag jobbade hon fint. Läggandeträningen har gett resultat, och även om det är långt kvar till riktigt stabila ligganden är de klart bättre. För konskicken var min plan att ta bort konen, och bara skicka på rak linje. En boll lades ut, och jag skickade. Efter ett par skick la vi ut en target som störning, istället för en kon, och det var svårt. Farten blir genast mer tveksam, så här blir det till att jobba mycket! Hon lyssnade dock väldigt bra på stå-kommandot, trots att bollen fanns rakt framför hennes näsa!


För pass 3 var min plan länkning, med samma belöning som i ff. Jag länkade ingång på planen - z - nedläggandet i inkallningen, och just i nedslaget ibacken skickade jag på belöningen. Jag vill att hon ska förvänta sig belöning när som helst, även mellan eller i inledningen av ett moment. Vi avslutade med länk fjärr - ff, och därefter belöning. Nike jobbade riktigt bra, och det känns tydligt att det är så här jag ska fortsätta träna. Var så nöjd efteråt, både med mina planer och med mitt och Nikes jobb på planen. 


Ayla fick ett pass, med blandad träning. FF känns mycket bättre, hon har mer kontroll på sin kropp igen och rakheten börjar återkomma. Länkningsarbetet känns bättre och bättre, hon börjar förstå att belöningen kommer, även om ett moment är över och ett annat påbörjas. Även här ska jag komma ihåg att belöna vid "oväntade" tillfällen. Det jag var mest nöjd med för hennes del var att hon snabbt kunde gå in i koncentration och fokus, trots att hon legat i buren under träningen med de andra hundarna, och hört alla glada tillrop och belöningar. Härligt!


I morgon börjar unghundskursen för Anne, det ska bli riktigt kul! 




Jenny och Mini tränar targetskick med störning


 

Apporteringsavlämning






Katarina och Fixa inför fjärren


 

Stadgeträning med störning i fjärren


 

Belöning


    

Maries Carma ha full fart från första stund i inkallningen





Nike skrattar åt mig!

(Foto på mig och Nike taget av Marie Linder)


Ha det gott!

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se