Vi har haft en härlig vecka hos moster i Dalarna, med shopping, grisutsläpp, promenader och hundträning. Vi har sovit länge på morgnarna, och tagit dagarna som de kommit.

En eftermiddag hämtade moster och kusin de nya smågrisarna, som ska böka, beta, leka och växa sig stora under hösten, och vi hjälpte till när de skulle installeras i nya grishuset med tillhörande hage. Moster hämtar nya kultingar varje år, vilka aldrig har varit ute tidigare, och de förstår inte alltid nöjet med att vara utomhus. Det har hänt att de rymt (grisar är fruktansvärt snabba!) när de ska föras över från transporten till grishuset, så det är bra om man är ett par stycen som hjälps åt. Årets grisar skötte sig exemplariskt, gick tvekande in i huset och sedan vidare ut i hagen. Man kunde se lyckan hos några, som skuttade och nästan slog knorr på sig själva när de kände gräs och jord under fötterna. Dessa grisar är glada grisar, med knorr på svansen!

Härligt!

I onsdags åkte jag och Nike till Nedansiljans BK för en träningsdag med Johanna, Hank och Edda. Eftersom vi bor långt ifrån varandra träffas vi nästan bara på kurser hos Anne, så det var kul att vi kunde träffas så här.

Johanna och Hank var först ut. Det är så härligt att se valpträning, den energin och viljan att vara till lags är underbar! Hank ville visa allt han kunde, och gjorde vad som helst för sin belöning  . Johanna har gjort ett jättefint jobb med honom, han har fina detaljer i övningarna och ett härligt temperament. De kommer att gå hur långt som helst, det ska bli spännande att följa dem i träning och tävling.

"Vill du ha den här?"

Handtargetträning inför uppsättandet.

Sedan var det min och Nikes tur. Vi gjorde först ett FF. Hon var ganska okoncentrerad i början, men jobbade upp sig. Jag måste vara noggrann med kontakten och attityden redan från start, jag tror att jag har släppt igenom lite slarv eftersom det över lag har känts så bra.

Vi fortsatte med dirigerinsapportering, där hon skötte sig bra. Just nu handlar det om att träna på där, få henne mer och mer säker på vad mitt handtecken och ord betyder.

Vi avslutade med gripövningar av metallapporten. Hon behöver påminnas lite, jag har märkt att hon har börjat slarva med gripandena i hopp-apporten. Hon gillar den här övningen, så reslutatet var riktigt bra. Nu måste vi få med oss det in i momentet.

Sist ut var Edda. Johanna berättade att Edda varit lite seg efter löp och i värmen, men hon gjorde fina detaljer i rutskick och inkallning. Hon hade bra fart i båda momenten, fin position i rutskicket och snyggt ställande i inkallningen. Fjärren fick avsluta passet, och även där jobbade Edda fint. Eliten nästa!

Fritt följ

På väg in i ställandet

Johanna hade varit förutseende och tagit med sig fika som hon bjöd på. Över banankaka och kaffe dikuterade vi allt mellan himmel och jord, mest inom hunderiet förstås. Sedan var det dags för lite jaktträning. Lille Hank fick börja även det här passet. Vi inledde med några enkla dirigeringar på gräsplanen, och Johanna jobbade med ingångarna. En liten tendens till ägande av dummien, vilket inte är så konstigt, men Johanna hade en bra lösning på problemet. Genast kunde man se reultat. Hank fick också prova lite svårare markering, där jag stod lite skymd inne i skogen och kastade dummien. Första försöket blev lite svårt, men redan vid andra kastet hade han förstått upgiften och jobbade superfint! Trots att han är så liten kan man se hans potential, hans arbetsvilja och intresse. Kul!

Dummien rätt i mun!

Nike fick jobba mycket med markeringar. Det är ett moment som är svårt att jobba bra med när man är själv, och det märks på Nike att det blivit åsidosatt en del. Hon har svårt med avståndskontroll, och när hon inte helt ser dummien blir hon vid i sitt sök. Men efter hand gick det bättre, och de sista markeringarna tog hon utan problem.

Hank passade på att träna passivitet under tiden, något han inte riktigt uppskattade  ! Men efter att ha provat allt gav han upp och la sig ner. Trist träning, men nyttig.

"Jag har tråkigt!"

Det blev en heldag med träning, och jag vände hemåt med massor av tankar och idéer. Tack Johanna, för en trevlig och givande dag! 

Nu är vi åter i stan, och i morgon ska vi fortsätta med markeringsträningen tillsammans med Lotta. Idag ska jag försöka få in ett lydnadspass.

Ha det gott!

Idag åker vi till vårt eget lilla paradis, mosters gård utanför Mora. Vi får träffa tjocka släkten, och samtidigt njuta av att bara vara. Hundarna slipper koppel, och kan strosa och utforska så mycket de vill. På kvällarna stupar de i säng, och sover som små grisar. Vilken lycka!

Följande bilder är tagna tidigare somrar.

Kossorna på väg till dagens bete.

En sommar hade Hertha fullt sjå med att hålla denna bagge på rätt sida om inhägnaden. Den smet hela tiden, men Hertha motade in den igen.

"Vad är det här för typer?!" Nike och Hertha är lite skeptiska inför mötet med gårdens grisar.

Ha det gott!        

Jag satt igår och tänkte på hur mitt hundintresse startade, och varför det blev just lydnad för min del. Så här kommer en genomgång av de hundar som funnits i mitt liv.

Familjens första hund införskaffades 1984. Vi hade fram till dess haft katter, undulater och fiskar, så vi var en djurintresserad familj. Beslutet att vi skulle skaffa hund kom dock som en glad överraskning, och jag minns fortfarande hur pappa visade mig en bild på en hund i en bok och sa "En sån här ska vi ha". Jag trodde han skojade! Men på hösten 1984 kom en rubyfärgad cavalier in i vårt liv. Gnistans Natalie hette hon, och hon var både vacker och smart. Mamma gick kurser på den lokala brukshundklubben, tränade, och så småningom också tävlade, i lydnad. Lisan, som vi kallade henne, ställdes också ut, med övervägande fina resultat.

1986 fick jag min egen hund. Även detta var en cavalier, en blenheimfärgad tik som jag kallade Loppan. Namnet fick jag från en bokserie som handlade om en flicka vars familj födde upp cavalierer. Egentligen hette hon Gnistans Fanja. Loppan var ett måndagsexemplar utseendemässigt, med egentligen alla fel en cavalier kunde ha. Bland annat var hon begåvad med ett kraftigt underbett. Detta visste vi när vi köpte henne, och uppfödaren sa att vi kunde vänta till nästa kull om vi ville. Säg det till en 11-åring som väntat en evighet på sin första hund! Nej, Loppan fick det bli, ful som hon var. Det visade sig att hon kompenserade sin fulhet med att vara otroligt snäll och lättlärd. I mitten av 80-talet fanns det inte så många hundsporter att välja mellan, förutom bruks och lydnad. Agility var på intåg, men det var inte många klubbar som höll kurser eller hade materialet, så för mig var valet att träna lydnad enkelt. Efter ett år debuterade vi på en tävling i Mora, och vi vann! Det gav så klart mersmak, så vi fortsatte träna och tävla. Samma år tog vi titeln Lp, och fortsatte träna inför klass II. Tyvärr kom vi inte längre än så. Vi lyckades få över 160 poäng på en inofficiell tävling, men på de officiella lyckades vi inget vidare.

När Natalie var sex år drabbades hon av leukemi, och det fanns inget annat att göra än låta henne somna in. Både mamma och pappa hade bestämt sig för att inte skaffa en ny hund, att tvingas avliva Lisan tog hårt på dem, men redan efter någon månad insåg de att de inte kunde leva utan hund. Så på kort varsel hittades Fanny, ytterligare en rubyfärgad tik. Fanny var inte heller någon skönhet, men i motsats till Loppan hade hon alldeles för lång nos, hon såg ut som en tax. Dessutom var hon inte speciellt intresserad av lydnadsträning, så det blev inget tävlande med den hunden. Hon var fantastiskt snäll, gick alltid vid ens sida, och hade aldrig en tanke på att smita. Däremot hatade hon brevbäraren med varje fiber i sin kropp! Om hon var ute när brevbäraren cyklade förbi såg hon rött och blev helt galen! Man kan tillägga att vi hade en hundälskande brevbärare, som gjorde allt för att omvända Fanny, alltid fanns det godis i hennes fickor. Men Fanny lät sig inte bevekas. Varifrån detta hat kom är det ingen som vet.

Fanny drabbades av hjärtsvikt när hon var 10 år, och dog hemma i pappas famn.

I början av 90-talet flyttade Anders och Marie in på vår gård. De födde upp Riesenschnauzer och dvärgschnauzer under kennelnamnet Mariesen. Pappa blev förtjust i de små skäggbeklädda fyrbeningarna, och straxt hade han och min lillasyster Rebecca tillsammans bestämt sig för att köpa en valp. Mariesen's Mini Madonna svepte in i familjen i februari 1995, och sedan dess blev livet inte det samma. Vi hade då 10 års erfarenhet av hundar, och hade fostrat tre valpar. Vi trodde att vi kunde det här med hundar.... Men Madonna var en annan sort. Hon tog över huset direkt och körde sitt eget race. Hennes personlighet var underbar, kaxig och älskvärd på samma gång. Snabb som blixten var hon, tog man ögonen från henne ett ögonblick på promenaden var hon försvunnen. Men hon var också en fegis av stora mått. Hon avskydde att gå över träbroarna som finns överallt i Jordbro, de var tydligen farliga. Hon kunde inte heller komma ner från köksbordet om hon hade hoppat upp där, vilket hon alltid gjorde om man inte stängde dörren in till köket. En gång hade hon halkat när hon skulle hoppa ner, och efter det var det kört.

Rebecca gick valp- och unghundskurser med henne och började sedan träna agility, i vilket de gick några kurser, men annars förblev Madonna en otämjd själ. Pappas ögonsten var hon, och idag har han hennes porträtt intatuerat på ena armen.

Loppan fick flytta med mig när jag lämnade hemmet, något hon tyckte var ganska skönt. Vid det laget var hon nästan 13 år, heldöv och halvblind, och hade inget emot att få bo alldeles själv utan Madonnor som bossade. Ett år senare drabbades Loppan av vad vi i efterhand tror var en liten hjärnblödning. Hos veterinären träffade vi tyvärr en mycket arrogant kvinnlig veterinär som inte undersökte henne särskilt noga, utan skällde ut mig för att vi hade tryckt analsäckarna själva. Enligt henne var det därför Loppan mådde dåligt, kissade på sig och var disträ. Hade det hänt idag hade jag stått på mig om att det måste vara något annat som var fel, men då gav jag mig och tog med min lilla hund hem. Hon fick bo hos mamma och pappa igen,så slapp hon vara ensam så mycket, och hon återhämtade sig så småningom. Vid en hälsokontroll ett halvår senare berättade jag om hennes tidigare symptom, och den veterinären tyckte då att det lät som en liten hjärnblödning.

Loppan levde tills hon var drygt 14 år, och fick somna in en snöig decembereftermiddag år 2000, samma höst som Fanny gått bort.

Madonna levde i ensamt majestät ett tag tills mamma och Rebecca inte kunde stå ut längre utan en rubyfärgad cavalier i huset. Campanards Kitte Nice, Kitty, hämtades en varm försommardag 2002 i Dalarna. Hon och Madonna blev omedelbart bästa vänner, och förblev så under fyra år, innan Madonna fick somna in efter att ha insjuknat i livmoderinflammation.

2008 hade Kitty varit ensam hund i familjen ett par år, men då tyckte min syster att en black and tan-tik borde ta plats i hemmet. Nova, Charmörs Ashley O, hämtades samma sensommar. Nova får nu följa med mamma på allehanda kurser, främst tränar de agility och rallylydnad. Kitty har, liksom Fanny, drabbats av hjärtproblem, men lever livet tack vare medicinering.

Jag levde utan hund ett par år, men drömmen fanns där. I mitten av 00-talet började jag på allvar funder på att skaffa en egen hund, och efter att mamma lovat att hunden kunde få vara hos dem på dagarna började jag leta. Jag funderade mycket över vilken ras jag ville ha, och tillslut fastnade jag för den vackra, lite udda men samtidigt riviga Bedlingtonterriern. Jag kom i kontakt med Hanne, kennel Skybar, och i april 2004 föddes en liten, liten tjej, Skybar Dusk 'til Dawn, eller Dina. Kämparglöd hade hon från början, pyttig som hon var, och jävlar anamma-personligheten visade sig tidigt. Hanne, som senare blev en nära vän till mig, suckade första gången hon skulle trimma henne, i tron att jag inte kunde uppfostra min hund. Hon har senare berättat att hon, när jag gått, sagt till sin man att den hunden inte har hört ordet nej många gånger. Efter att ha försökt själv ett par gånger insåg hon dock att Dina bestämmer alldeles själv, och hon ger sig aldrig. Dessutom tycker hon att hon alltid vinner, speciellt om hon står på trimbordet. Tillslut får hon ju gå ner...

Vi hade turen att börja träna för Anne Dahlin, och med mycket vilja, tid och rätt belöning lyckades vi få Dina intresserad av lydnadsträning. Det var kul att komma ut på tävlingar och se folk som lyfte lite på ögonbrynen när de såg en Bedlingtonterrier på plan. Dessutom gjorde vi ofta bra ifrån oss, och vann till och med då och då. Efter lite kämpande lyckades vi ta titeln LpI, och vi är också uppflyttade till klass III, där vi har startat ett par gånger, dock utan att bli godkända.

Nog kan man se kaxigheten i dessa ögon...  

Madonna bekantar sig med Dina. Kolla Dinas svans! Deras förhållande var en konstant maktkamp.  

2006 tyckte jag att det var dags att utöka hundbeståndet med ytterligare en Bedlingtontjej. Tyvärr blev det bara en hane i Hannes kull den våren, så jag vände mig till Malin, kennel Isotop's. Hertha, Isotop's Questionmark, föddes i april, och kom till oss den sommaren. Hon och Dina fungerade bra ihop redan från början, snälla Hertha visade sig passade bra för kaxiga Dina. Även Hertha började tränas hos Anne, och hon hade ett större intresse än Dina att vara till lags. På bara tre starter tog vi vårt LpI, och vi är nu uppflyttade till klass III. Hertha tycker dock att det är jobbigt att göra fel, trots att jag är glad blir hon nedstämd och har svårt att fortsätta träningen, så vi stannar utan att prova på klass III.

Snällast i världen!  

Allt eftersom jag tränade och tävlade mer ökade också intresset för lydnaden, och målen för mig själv blev högre. Och trots att jag älskade mina Bedlingtooner insåg jag snabbt att det skulle bli svårt att nå de målen tillsammans med dem. Så efter ett samtal med Hanne, som också föder upp jaktlabradorer i liten skala, bestämde jag mig för att byta ras till just jaktlabbe. Vi skulle byta tjänster med varandra, Hanne skulle få ta en kull på Dina, och som betalning skulle jag få en labradorvalp. Nu visade sig Dinas egen vilja igen, och trots flertalet parningar vägrade hon bli dräktig, så jag fick köpa lilla valpen istället. I mars föddes Skybar Collateral, Nike, och hon kom till oss i juni. Det är ett val jag aldrig ångrat. Nike är alltid redo för träning, och så snabb i inlärningen att jag inte alltid hinner med. Vi har varit med om en del tråkigheter; höftledsröntgen visade på D-höfter, en trafikolycka satte närapå stopp för all framtida träning, en klämolycka i hissen resulterade i en skadad klo, men det verkar som Nike har nio liv, och inget av ovanstående har stoppat hennes attity eller energi. Vi fystränar mycket för att hålla Nikes muskler i trim, och så länge hon mår bra fortsätter vi träna lydnad och jakt. Älskade lilla Nike, vi siktar högt du och jag!

På upptäcktsfärd!  

Dina och Hertha är numera sällskapshundar, men då och då får de sig en genomkörare, och tycker då att det är ganska kul!

Jag är glad över att lydnaden blev min hundsport. Genom den har jag träffat många härliga människor, och några av dem har blivit nära vänner. Jag ser alltid fram emot alla kurser, läger och träningsdagar, och åker från dessa med mängder av idéer och inspiration.

Tyvärr hade jag inga fotografier på datorn på våra "gamla" hundar, men jag ska försöka scanna in några och lägga in dem senare.

Ikväll är det träning med Cissi! Jag ska försöka imponera på henne, hon funderar på att kanske skaffa sig en jaktlabrador..

Det varma vädret verkar fortsätta så långt prognoserna kan visa, och visst njuter man av värmen efter den riktigt kalla vinter vi hade. Men det är svårt att träna hund, det går inte att förneka. Även tidiga morgnar och relativt sena kvällar är varma, och träningspassen får hållas ganska korta. Lydnadsplaner är ju dessutom öppna platser där solen kan lysa obarmhärtigt många timmar. Det brukar dock bli lättare ju längre sommaren går och hundarna vänjer sig vid värmen. Vi uthärdar!

Idag hade jag bestämt att träna med Mia och Qrossa i Södertälje på kvällen. Innan vi for iväg passade vi på att åka till sjön tillsammans med mamma och hennes två cavalierer Kitty och Nova. Kitty älskar att simma, och måste hållas i lina, annars simmar hon långt, långt ut. Eftersom hon har problem med sitt hjärta får hon inte anstränga sig för mycket. Men hon njöt verkligen av svalkan som vattnet gav, och höll sig mest däri.

Sedan gick hon upp och rullade sig i sot...

Kanske var det taktik, eftersom hon då var tvungen att simma lite igen, för tvättningens skull. Man får inte vara dum!

Nova ville knappt doppa fötterna, men mina tre njöt även de av plask och lek.

Så här vacker blir man av sol och bad!

Klockan sex sammanstrålade jag och Mia för ett träningspass. Jag hade bestämt mig för att jobba med inkallningen, det moment som för närvarande inte fungerar alls. Hon har dålig fart, verkar tveka hela vägen från start, och då blir inte ställandena snygga alls. Så nu handlar det om släta inkallningar med belöning på snabb start och bra farthållning. Efter passet diskuterade jag och Mia om andra lösningar, och då kom jag på att hon tidigare svarat väl på konkurens, dvs någon annan hund som får göra det roliga medan hon får titta på. Man skulle kunna använda sig av Dina, som älskar att springa snabbt. Jag ska prova det i morgon tillsammans med Camilla.

Resten av träningen fungerade riktigt bra, jag gjorde en länkning med hopp-apporteringen och vittringen. Nike har slarvat med sorteringen, hon har börjar smaka en aning på pinnar då och då, och på båda tävlingarna har hon tagit rätt pinne, släppt den, gått över alla pinnar en gång till, för att sedan ta rätt pinne och komma in med den. Men idag sorterade hon riktigt snyggt, lugnt och metodiskt utan tendens till nudd på andra pinnar. Så fort hon upptäckte rätt pinne tog hon den och kom in utan att tveka. Träning ger resultat alltså...  

Mia och Qrossa tränade kontakt med störning. Jag gick mot dem efter Mia hade satt Qrossa i position och då skulle Qrossa behålla kontakten med Mia hela tiden, och det fixade hon utan problem. Qrossa var på hugget idag, och bjöd på många trix för att få sin belöning, inte alltid det som Mia bad om   .

Qrossa tränar kontakt med störning.

Fotgående.

Ha det gott!

En av sommarens höjdpunkter, tredagarslägret med Anne, är nu avslutat, och trots att vi är helt slut längtar vi till Boxholmskursen i slutet av november. det är så inspirerande att spendera hela dagar tillsammans med andra hundentusiaster, att tillsammans klura på problemlösning och fröjdas över utvecklingar på gräsplanen. För min och Nikes del handlade det om genomgång av elitmomenten. Alla moment tränades och alla har de sina små detlajer som måste filas på. Jag skrev ner allt vi sagt om fortsatt träning i de olika momenten igår. Man tror att man kommer ihåg, men straxt har man glömt någon liten, men icke obetydlig detalj, en detalj som gör stor skillnad i slutänden.

Jane och Hispan tränar fritt följ.

Världstolvan Sofia med sin Tia!

Camilla och Tista.

Helgen har även den gått i lydnadens tecken. Nynäs BK anordnar Skärgårdscupen varje sommar, och i år var vi på plats för att heja på våra träningskompisar. Under lördagen tävlade Kerstin och Laerke, samt Cissi och Rissie. På söndagen var även Anette med Ester med i listorna. Solen gassade från en klarblå himmel både igår och idag, men turligt nog blåste det en del, så vädret kändes ändå uthärdligt. Idag passade jag på att träna lite platsliggning med Nike mitt bland all publik. Det var en bra störning, och trots folk som gick förbi och hundar som skällde låg hon stilla med hakan i backen hela tiden. Duktig hund! Även ett kort FF gjorde vi, med lika gott resultat. Lilla svartan brydde sig bara om sin belöning  !

I morgon ska vi besöka sjön och simma, simma, simma! Kanske till och med jag kan hoppa i när vädret är så här!

Ha det gott!

I morgon bitti bär det av mot Köping och Kolsva för sommarens läger med Anne. Det är en av höjdpunkterna på året, och något jag längtat till sedan i vintras. Först såg det ut som att det skulle bli fruktansvärt varmt under de tre dagar vi vistas i Kolsva, vilket inte är så kul när man ska träna hund flera timmar ute på en gräsplan. Men nu har en liten kallfront letat sig in, och kommer lagom till morgondagen sänka temperaturen avsevärt, och kanske till och med ge lite regn.

Vi ska samlas i Köping kl 8:30, så det blir tidig avfärd. Hertha och Dina ska inkvarteras hos snälla pappa redan i kväll.

I söndags träffade jag Mia och Qrossa på Södertälje BK för tidig morgonträning. Mitt och Nikes pass blev inte så långt, det blir snabbt varmt nu och jag ville inte få några bakslag på farten pga den. Men vi körde ett kort FF, skiften i dumrutan på kommando, inkallning och fjärr. Hon jobbade bra, skiftena i dumrutan gjorde hon snyggt och korrekt, liksom inkallningen, i vilken jag belönade farten. Fjärren kommer vi nog få jobba mycket med. Det är egentligen bara ett skifte som jag inte är nöjd med, från stå till sitt. Hon har inte riktigt gunget bakåt.

Mia jobbade med Qrossas vänstersväng, in-med-rumpan-tänket, och det verkade som det gick upp ett ljus för Qrossa under träningen. Med det tänket kommer de att få ett supersnyggt FF, hon har redan bra kontakt och position trots sin låga ålder.  Det är så kul att få följa ett ekipage så här från start, och jag ser fram emot att se dem på tävlinsplanen.

Igår hjälpte Lotta mig med vattenapporteringsträningen för Nike. Vi åkte till en liten sjö där inga andra människor slagit sig ner med badpåsar och picknickkorgar. Lotta tog sig sedan genom buskar och snår, för att komma så långt ut från mig och Nike som möjligt och då kunna kasta långa hämt. Vi började med några enkelmarkeringar, så att Nike fick bekanta sig med vattnet och omgivningen. Sedan slängde vi ut några sökdummies i vattnet, vilka hon hittade lätt. Efter en liten vila begav sig Lotta ut i vegetationen igen, och nu kastade hon en svårare markering, delvis skymd i kastet och som hamnade bakom en liten udde. Den blev lite för svår för Nike, så jag tog in henne igen, och Lotta fick kasta ytterligare en markering. Den var synligare och lite längre ut från udden, men ungefär på samma avstånd, så att Nike kunde få en dragning åt rätt håll och kanske kunna hämta in även den tidigare markeringen. Den senare tog hon snabbt, och när jag sedan skickade ut henne efter den första jobbade hon bra, tog sig ut till udden och hittade dummyn! Bra jobbat! Det hon lär sig på detta, förhoppningsvis, är att hon måste lita på mig. Om jag säger att det finns något att hämta, så ska hon tro på det, även om hon inte ser något och inte kan uppfatta något med näsan. Vi gjorde några fler markeringar och sök, och dessa klarade hon med bravur! Hon är en stjärna, min hund!

På kvällen begav vi oss till klubben och körde ett lydnadspass. Trots att klockan var sju på kvällen och vi jobbade i skuggan, kunde jag se att Nike var påverkad av värmen. Vi gjorde lite konskick och rutskick från kon, samt platsliggning och FF.

Idag ska vi endast jobba med lite markträning för jakten; sök och dirigering. Det kommer att bli intensiva lydnadsdagar, så jag låter Nike få en liten paus idag.

Ha det gott! 

Årets midsommarafton bjuder på fantastiskt väder, strålande sol och drygt 20 grader. Igår var himlen alldeles blå utan minsta molntuss, idag har några bulliga vita moln visat sig, men hållit sig undan för det mesta.

Innan den obligatoriska midsommarlunchen tog jag med hundarna till sjön så att de skulle få svalka av sig och Nike kunde simträna en del. Hertha älskar vattnet nästan lika mycket som Nike, fast på ett annat sätt. Hon går ut så långt hon kan utan att tappa fotfästet, och sedan går hon runt där och njuter. Nike vill ju simma, helst så mycket och så fort som möjligt. Dina var inte särskilt intresserad av vattnet idag, utan strosade mest runt på land.

När vi kom hem efter lunchen/middagen tog jag med Nike ut på ett träningspass. Vi tränade konskick, den här gången använde jag en blå plastskål som kon. Jag har ett tag tyckt att just denna träning fastnat lite i utveckling, vi har liksom inte kommit någon vart. Hon springer ut mot "konen", och stannar straxt innan den, eller möjligvis bredvid den. Jag har inte lyckats få en runt konen. Men idag hände mycket! Jag började på lite kortare avstånd, kanske fem meter. Och på kommando sprang Nike ut OCH FÖRBI konen! Klang och jubel, hejdundrande belöningsrop och bollkastning framåt! Nästa skick stannade hon där hon gjort tidigare, men verkade fundersam. Jag felade och skickade igen, och denna gång sprang hon ut, förbi och kom bakom konen, nästan på väg runt! Stor belöning återigen! Nästföljande skick såg likadana ut, och det kändes som vi utvecklades igen. De sista två skicken rundade hon faktiskt konen nästan helt, och jag belönade mot mig med maten. Kanske, kanske börjar det lossna. Det jag tror att Anne kan ha något att säga om detaljer är att Nike rundar konen från höger, istället för från vänster, om det nu spelar någon roll. Det har bara blivit så, men jag hoppas vi bli "godkända" ändå. Lägret börjar om fem dagar, och det ska bli så kul! Enligt väderprognoser ska det bli riktigt varmt under onsdagen och torsdagen, men mycket kan hända på ett par dagar.

Igår var jag med Nike på vattenapporteringsträning med Lotta och hennes två hundar Keiko och Siri. Siri passivitetstränades, så hon fick bara se på, mycket orättvist tyckte hon själv. Det svåraste att träna ensam i jaktträningen är markeringar, så detta tog jag vara på att jobba med då Lotta fanns till hands. Först fick Nike ta tre enkelmarkeringar bland näckrosor, och dessa var inga problem. Sedan fick Nike vila, medan keiko fick göra samma sak. Efter det kastade Lotta en dubbelmarkering, ungefär på samma ställe. Den första dummien tog Nike utan problem. Den andra dummien flöt iväg under tiden, och hamnade ganska nära land, nästan bakom en krök. Först simmade Nike förbi den, och började söka för långt bort. Inte lyssnade hon på mitt stopptecken heller, men snart simmade hon tillbaka åt rätt håll, och då hon närmade sig blåste jag närsökssignal. Den tror jag att hon har lite koll på vad den betyder, och hon sökte rätt på dummien. Duktig hund! Efter ytterligare vila, en ganska lång sådan, la jag ut två dirigeringar där markeringarna tidigar varit. Nike har haft lite svårt att simma ut en längre strecka på rak linje, så det var ett bra tillfälle att skicka henne till en plats hon nyss varit på, det ger gratis dragningskraft kan man säga. Ingen av dessa dirigeringar skapade några problem, utan hon simmade rakt ut mot dem. Jag var jättenöjd med den träningen, den gav både mig och Nike självförtroende tror jag.

VM i lydnad pågår för fullt, men det är svårt att hitta uppdateringar om läget. Sofia med Tia har gått idag, och jag är så nyfiken på deras resultat!

Just nu njuter hundarna efter en härlig dag, som avslutades med varsin torkad lammstrupe. Mums för hundgommen!

Ha det gott!

Det har inte riktigt slagit mig förrän nu; jag har ett långt sommarlov framför mig! Ett sommarlov med mycket sol, bad, hundträning, lugn, goda vänner och sköna dagar. Det har varit så mycket de senaste dagarna, men nu ska jag njuta av alla tomma dagar som jag har att använda. Tyvärr har en kraftig förkylning slagit rot i min kropp. Det jobbigaste är att jag låter som en whiskyälskande, kedjerökande 50-åring, vilket gör det svårt att träna hund. Men vi försöker så gott vi kan i alla fall!

Igår åkte jag till Botkyrka BK för ett träningspass tillsammans med Mia och Qrossa. Eftersom jag inte kunde använda mig så mycket av min röst valde jag att träna moment där jag kunde vara ganska tyst. Det blev FF, hopp-apportering med metallapport, sittande i grupp, och jag kunde inte låta bli att göra en inkallning. Jag hade införskaffat en nordisk metallapport och provade den på Nike. Hon fick inte se den innan jag slängde då jag ville se hur hon reagerade på nyheten, men det var inga problem. Hon greppade den utan att tveka. Det vi måste träna med den apporten är att hon ska bita ihop bättre runt den. Den apporten är lite lättare och tunnare än våra svenska och det kan bli ett problem eftersom hon gärna håller metallapprten löst. De andra momenten kändes riktigt bra, och Nikes attityd håller i sig. Just nu är hon helt underbar att träna med, alltid på hugget, glad och ivrig, samtidigt som hon kan fokusera. Härligt!

Idag har vi jobbat med jaktträning. Pipa i munnen kändes som ett bra alternativ mot den svaga, hesa rösten. Det blev ett sök i sankmark och vatten, några dirigeringar och tillslut ett sök på land. Båda söken fungerade superbra, hon är mer fokuserad nu och springer inte benen av sig, utan söker verkligen av området. Det handlar säkert en del om mognad, men också att vi har tränat mycket sök. Dirigeringen blev för svår, den låg för lång ut i vattnet och gled dessutom efter en stund in bakom en krök, så jag fick gå ut på den lilla landsremsa som fanns bredvid och kasta en markering först för att få lite dragning ut. Efter det kunde jag skicka henne ut i vattnet igen, och då hade hon på markeringen fått vittring på dirigeringsdummien, så då hittade hon den. Vi måste jobba mycket på att Nike ska lyssna på mina visslingar. När hon är i arbete struntar hon fullkomligt i dem ända tills hon själv anser att hon behöver lyssna på dem. Dessutom är jag dålig på att lägga upp en plan för jaktträningen, det måste göras om vi ska komma framåt.

När Nike arbetat klart lossade jag de andra hundarna, som suttit kopplade till ett träd, och alla fick bada och springa runt på den lilla halvö som vi befann oss på. Hertha njöt i fulla drag, och ett par gånger fick hon tokryck, då springer hon det snabbaste hon kan runt, runt tills hon är helt slut. Dina strosade mest, och hittade en gammal eldstad där det nog grillats något gott.

Det är härligt med sommarlov!

I morgon hoppas jag att rösten har hittat tillbaka, så att vi kan träna ordentligt!

Ha det gott!