Inför en tävling för flera år sedan fick jag frågan: "Är du nervös?" En relevant fråga kanske, men just här fanns i tonfallet ett litet uns av flin, ett litet hånleende spelade i mungipan på personen som ställde frågan. Snabbt svarade jag "Nej", vilket var både rätt och fel. Jag var inte nervös på så vis att jag mådde illa eller ville fly därifrån. Däremot var jag spänd, ville komma till tävlingsplatsen snabbt och det pirrade en aning i magen. Just då tänkte jag inte så mycket mer på frågans innebörd, men så här långt senare har jag funderat över samtalet. Varför fanns det en förlöjligande ton i frågan, och varför var jag så angelägen att visa att jag INTE var nervös? Är det inte legitimt att vara nervös?

I början av min tävlingskarriär tyckte jag att det var lite pinsamt att erkänna att jag var nervös. På något underligt vis kände jag mig hamna i underläge om jag sa att jag var nervös. Trodde att folk skulle se ner på mig och kanske anse att jag inte hade där att göra, inte klarade pressen. 

Numera anser jag att lite nervositet är bra för mig, och jag har inga problem med att erkänna min nervositet. Den håller mig alert, visar mig att jag vill göra bra ifrån mig, att jag sätter krav på mig själv. Jag har läst böcker i ämnet, och varit på föreläsningar, och på så sätt lärt mig ta ut det goda ur känslan. Visst kan det ibland vara svårt att somna natten innan en tävling, och pirret i magen kan få mig att tappa matlusten, men jag ser det numera inte som ett nederlag. Istället accepterar jag att det är så här, och jag vet att jag kan kontrollera känslan gentemot mig själv och min hund. 

Personligen tycker jag att det är jobbigast just innan jag svänger in på parkeringen på tävlingsplatsen. Det gäller än mer om jag är osäker på vägen, och känner att jag inte har full kontroll. Men sedan släpper det mesta av nervositeten för mig, och endast den där spända, pirriga känslan finns kvar. 

Snart är det dags för debut på tävlingsplanen för Ayla, och trots att jag ser mig som ganska tävlingserfaren vid det här laget, har det redan börjat pirra i magen. Säkerligen kommer jag att vara mer nervös där och då, än jag var när jag tävlade på Stockholmsmässan med Nike i december. Med Nike finns en historik, vi har våra ritualer och upplägg, och jag känner mig trygg tillsammans med henne. Ayla är ett oskrivet blad. Trots träningstävlingar och en vetskap hos mig att hon är tävlingsklar, kan vad som helst hända i denna nya situation. Speciellt jobbig är förstås platsliggningen, där jag inte kan påverka hur andra hundar agerar. Men jag vet hur jag ska agera om några specifika scenarier uppstår, och med det får jag nöja mig. 

Så, om någon frågar mig på tävlingsdagen huruvida jag är nervös eller ej, kommer jag med högt buret huvud svara:"Ja, jag är nervös. Men jag mår bra ändå, och ska njuta av vår tid på planen!"

Ha det gott!

Nike tittar på medan Hank och Ayla munhuggs   

Efter lek och skoj är det skönt att sova tillsammans i solen  

 

Heléne & Grabbarna

10 april 2012 06:02

Klokt och sunt skrivet! :-)

http://www.high5hundkurser.se

 

Anna & Juni

10 april 2012 07:24

Så sant, så sant! Härlig känsla att ha kontroll på det!

http://www.annaronge.com/blogg

 

Sofia N

10 april 2012 08:02

Jag minns ibland knappt någonting av vad som händer innan ett agilitylopp (och då är ju det tusen gånger mindre nervöst än lydnad!)- men fast jag ibland på vägen till tävlingen har ont i magen och mår illa och undrar vad tusan jag håller på med, så är det alltid så att efter vi har sprungit så vill jag bara fortsätta! Bara ett lopp till :D Helt galet. Jag är alltså jättenervös före tävling, men kanske är det just det som gör att det ger en sån kick? Ingen aning, huvudsaken är att jag samtidigt kan förmedla glädje till hunden :)

 

Sandra & Jade

10 april 2012 19:19

En klok vän sa till mig inför min senaste tävling: " Gå ut och ha kuuuul"
Jag skickar dessa kloka ord vidare och håller tumme för er imorgon
Kram

 

Mia

11 april 2012 08:59

Tack för lyckönskningar! Jag håller visst på att multitaska i hundträningen just nu, men det är ju så KUL med ALLT ;)!

BTW, otroligt bra skrivet om hur nervositeten borde vara ens vän istället för något "fult och fel" :)!! Jag försöker själv vända min nervositet till något positivt och som hjälper mig framåt på tävling. Jag har lyckats i brukset, i lydnaden är jag inte riktigt där än ;).

http://k9konsulten.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den nya bloggen är nu uppstartad, även om jag då och då går in och redigerar utseende och dyl.    Inom en snar framtid kommer jag alltså att stänga ner den här bloggen.  Den nya adressen är: www.aylanike.wordpress.com Titta gärna in redan n...

Efter en vecka i Dalarnas avkopplande värld åkte vi hemåt igen i lördags. På söndagen var vi inbjudna till en träningstävling, och lilla gula skulle få ta sig igenom en hel tvåa. Lite nervöst var det eftersom vi inte tränat något alls under våra daga...

De senaste veckorna har varit fullspäckade, både under veckodagarna och helgerna, därav det klena bloggandet. Jag funderar också på att byta blogg, eventuellt till wordpress, men jag återkommer om det.   Här kommer i alla fall en kort sammanfattn...

Aylas apporteringsträning ger verkligen snabba resultat! På bara ett fåtal gånger har hon gått från att släppa dummyn halvvägs in till att snabbt komma ända fram till mig, slänga in rumpan vid min sida och sitta som ett ljus med dummyn i ett stadigt ...

Äntligen är de sista inlämningsuppgifterna rättade och betygen satta! Sista veckan har varit helt galen, och varje kväll har ägnats åt ett par timmars läsande och rättande! Nu blir det lugnare de sista veckorna fram till det hägrande sommarlovet!  ...