Min bedlingtonterrier Dina ser ut som den vänaste varelse på jorden, men bakom denna fasad döljer sig en riktig ulv i fårakläder. Hon är tuff som få, envis som synden och ska alltid ha sista ordet. Eftersom hon är liten och söt skapar detta inte så stora rabalder från omgivningen, men för mig har det varit jobbigt att gå på promenader med en då och då rabiat odåga. Jag vill känna att jag har kontroll, och att mina hundar har mig i fokus även när vi möter andra hundar. För det har varit det stora problemet, hundmöten under promenaderna. Vissa hundar har Dina inte ägnat så mycket energi åt, men andra har varit som röda skynken och hon har känts okontaktbar. Har man dessutom två andra hundar att hålla lite koll på känns det ibland övermäktigt.

Jag har fått många tips, och provat ett antal varianter, men inget har känts bra. Några idéer har jag förkastat direkt, som hårda fysiska tilltag eller att jag ska undvika problemet genom att vända varje gång vi möter en annan hund. Skvallerträning hade jag hört talats om, och jag tilltalades av den positiva grundinställningen i idéen. Att lära hunden att skvallra på problemet, att det ger belöning i någon form kändes klokt, tryggt och hållbart. Så jag började prova. När en hund närmade sig såg jag till att få någon av hundarnas uppmärksamhet, och denna kontakt belönades genom godis till alla. I början kastade jag godis på marken, så att själva ätandet tog en stund, och på så sätt hann de mötande hundarna ofta passera. Mina hundar uppfattade att de fanns där, men ägnade sig åt det som var viktigare, belöningen!

Efter bara några möten gick jag över till att belöna med en godis från min hand,dock utan att aktivt kalla på hundarna, och jag märkte att alla tre, inklusive Dina, började flytta fokus från de mötande hundarna till mig. Fortfarande kunde Dina dock se en hund av det röda skynkets art, och då fick det en större prioritering. Men jag fortsatte envist att belöna varje kontakt som togs. 

Så kom det verkliga beviset. Igår när vi gick på promenad mötte vi flera hundar i olika omgångar. Vid varje möte vände hundarna upp mot mig, med lite olika fördröjning men utan att visa någon form av utåtagerande. Den sista hunden vi mötte var ett sådant rött skynke, en skällande liten hund som frenetsikt drog i sitt koppel och kastade sig åt vårt håll. Dina kastade en blick på hunden, vände sedan upp mot mig och väntade!  Vilken total lycka!  Inga ord, inget "nej", inget hårt hållande i koppel, bara en förväntan! Jag är såld, och ska fortsätta jobba på det här sättet. Hundarna känns trygga, och promenaderna har blivit positiva tillställningar som vi alla ser fram emot! 

Inte helt missvisande...  

Jag som är så vän och snäll..."

Hundmöten kan vara okomplicerade!

Ha det gott! 

 

Katarina

17 mars 2012 07:41

Hej! Hittade din blogg för ett tag sen pga att jag tränar lydnad själv och det är kul att läsa om andras träning och framsteg. Blev "glad" över att läsa om ditt problem och hur du löst det. Har precis samma promenad-problem och har hoppat lite i tillvägagångssätten. (Mest har jag hållt mig till rundor där vi inte möter hundar :P) Men nu ska jag verkligen ta tag i det och köra skvallerträning även jag, för det är verkligen en metod jag tror på. Det är hemskt pinsamt med en rabiat hund i kopplet :S Tack för din blogg och speciellt då detta inlägg :)

 

Jenny/Nike

8 april 2012 19:55

Hej Katarina!
Jag såg inte din kommentar förrän nu, pinsamt :/ Men kul att du följer bloggen, och att du fått lite tips och inspiration från den! Hoppas dina hundmöten börjar kännas lättare, det är som du säger pinsamt att ha sin hund skällandes och dragandes i kopplet! Vi jobbar på, det är inte perfekt än, men det går framåt!
Ha det gott och lycka till!

http://lydnadshundar.bloggagratis.se

 

filippa

22 maj 2012 19:51

Har i princip exakt samma problem som du hade , så hoppas på att skvaller träning ska hjälpa! Men min stora förundrad över detta är eller ja är det så här att direkt när hon ser hunden så ska jag klicka och ge godis, för hon min chihuahua tik , börjar skälla väldigt fort och VÄLDIGT mkt! Min största lycka skulle va som du säger att man slipper bestraffningen och kunna belöna istället. Och att läsa det du skrev gör mig mycket inspirerad till att min lilla skällmaskin också kanske kan bli trygg och inte behöva skälla!^^

http://ffilippa.webblogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den nya bloggen är nu uppstartad, även om jag då och då går in och redigerar utseende och dyl.    Inom en snar framtid kommer jag alltså att stänga ner den här bloggen.  Den nya adressen är: www.aylanike.wordpress.com Titta gärna in redan n...

Efter en vecka i Dalarnas avkopplande värld åkte vi hemåt igen i lördags. På söndagen var vi inbjudna till en träningstävling, och lilla gula skulle få ta sig igenom en hel tvåa. Lite nervöst var det eftersom vi inte tränat något alls under våra daga...

De senaste veckorna har varit fullspäckade, både under veckodagarna och helgerna, därav det klena bloggandet. Jag funderar också på att byta blogg, eventuellt till wordpress, men jag återkommer om det.   Här kommer i alla fall en kort sammanfattn...

Aylas apporteringsträning ger verkligen snabba resultat! På bara ett fåtal gånger har hon gått från att släppa dummyn halvvägs in till att snabbt komma ända fram till mig, slänga in rumpan vid min sida och sitta som ett ljus med dummyn i ett stadigt ...

Äntligen är de sista inlämningsuppgifterna rättade och betygen satta! Sista veckan har varit helt galen, och varje kväll har ägnats åt ett par timmars läsande och rättande! Nu blir det lugnare de sista veckorna fram till det hägrande sommarlovet!  ...