Tillsammans med det bästa sällskapet, Malou, Johanna och Julia, styrdes Johannas volvo mot väst tidigt på fredagsmorgonen. Vi hade kontrollerat färdvägen på Eniro, och trodde oss ha god tid på oss att komma fram till Arendal till samlingen kl 17. Det visade sig dock vara helt fel, och vi kom stressade fram nästan en timme sent. Vi var dock inte ensamma om detta, Eniro hade tydligen inte koll på de Norska vägarnas kondition...   Som tur var var vi ett riktigt härligt gäng som hade knöat in oss i bilen, och de elva timmarna på vägarna kändes väldigt mycket kortare!    

Under kvällen träffades vi både i det svenska laget för att stämma av inför lördagens tävling, och sedan även det norska laget för lottning och socialisering. Tyvärr föll det sig så att många svenska ekipage hamnade direkt efter varandra, och på tävlingen var det svårt att hinna se alla.

Vår egen tävling visade på både ris och ros. Fria följet ser bra ut när man ser videon, men känslan var inte som jag vill ha den. Hon höll bra position, och rörelserna var fina, men jag kände att aktivitetsnivån inte var den rätta. Detta är något som vi verkligen måste jobba på i tävlingssituationer, eftersom det är just där den känslan kommer fram. Inkallningen var bra, likaså rutan, även om hon hamnade med halva kroppen utanför och vi därmed nollade den. Däremot reagerade hon på de små silvertejpsbitar som klistrats runt konen, och det kunde vi sedan träna på dagen därpå. Hopp-apporten var jag också nöjd med. Sedan blev det en lång väntan innan vi kunde gå in i ring 2, nyttigt! Nike var lite brydd över varför inte slutbelöningen kom när vi ändå tydligen var klara... Första momentet i andra ringen var Z, första gången vi kör det på en "tävling". Skiftenas följd var sitt-stå-ligg. Hon missade första skiftet, men gjorde de andra två fint. Hon stod och låg lugnt och stilla när jag gick förbi henne, och hade bra aktivitet. Dir appen var okej. Konskicket var lite trist, men hon gjorde en fin båge ut till apporten och det fanns ingen tvekan vilken hon skulle ta. Det visade mig att vår träning gett resultat. Vittringen nollade vi då hon tog fel pinne. Möjligen hade hon en stark dragning in till mig, och när hon inte riktigt kunde hitta min pinne tog hon en för att få komma in och lämna. Det måste vi jobba med. Fjärren var jag jättenöjd med. Jag fick ge dk i båda uppställandena, men skiftena var rena och fina, med stabila bakben. Även här kan jag se att träningen gett resultat, och det är härligt. 

Även om poängen inte var något att skryta med gav den här tävlingen mig mycket information om vad vi behöver jobba med. Nike stördes en del av miljön. Inte negativt för henne, hon blev mer nyfiken på vad som pågick i området. Det var ett stort område att överblicka, och sådant påverkar henne mycket. Hon stördes inte av de andra ekipagen, eller det som pågick i den andra ringen, utan snarare sådant som pågick tvärs över området. Vi måste alltså träna på stooora områden!

Sverige förlorade tyvärr lagtävlingen, men Karin med Qlura höll den svenska flaggan högt ändå genom att överlägset vinna det individuella guldet! Grattis!

På kvällen samlades det svenska och det norska laget för prisutdelning och lekar. Söndagen skulle ägnas åt träning i grupper, och vi fick genomgå flera spännande samarbetslekar för att lära känna varandra. Dirigeringsapporteringsblindbock, liksom rutanblinbock var två mycket uppskattade lekar, och jag skrattade så jag tjöt när vi skulle försöka få den "blinde" att hitta konen, apporten och rutan  .

   Man fick rikta "hunden"....

   Rätt!

   Marie riktar sin norska lagkamrat...

   Vinst!

   Marika har fått liggkommando i rutan!

På söndagen tränade vi svenskor och norskor tillsammans i olika grupper, och vi kunde hjälpa varandra med tips och idéer, mycket uppskattat.

Klockan hann bli nästan fyra på söndagskvällen innan vi satte oss i bilen igen och styrde mot Sverige och Hedemora. En bilolycka på motorvägen satte stopp på vår framfärd i ungefär en timme, och sedan var det en GPS i bilen framför som förde oss på lite villovägar en stund. Trots allt detta var stämningen hög i vår bil, och jag tror aldrig jag haft så kul på en bilresa någon gång! Vi skrattade så vi grät flera gånger! Härligt!

Halv fyra på morgonen rullade vi på Johannas grusplan. Julia bestämde sig för att sova kvar ett par timmar innan hon for vidare, medan jag och Malou satte oss i min röda fara och rattade hemåt.

Det blev en lång färd, men jag är så glad över att jag gjort den. Många nyttiga och lärorika ögonöppnare har jag fått, och sällskapet var ju det absolut bästa. Tack fina tjejer  

Ayla fick följa med på resan, och hon har uppfört sig exemplariskt! Bilresan tillsammans med fyra andra hundar, varav tre hundar i samma bur, gick strålande, liksom att sova natten igenom på ett nytt ställe. Toppenerfarenhet för lilla gulia!

I morgon blir det träning med nya ögon!

Ha det gott!