lydnadshundar

Alla inlägg den 13 juli 2010

Av Jenny Eriksson - 13 juli 2010 09:02

Jag satt igår och tänkte på hur mitt hundintresse startade, och varför det blev just lydnad för min del. Så här kommer en genomgång av de hundar som funnits i mitt liv.


Familjens första hund införskaffades 1984. Vi hade fram till dess haft katter, undulater och fiskar, så vi var en djurintresserad familj. Beslutet att vi skulle skaffa hund kom dock som en glad överraskning, och jag minns fortfarande hur pappa visade mig en bild på en hund i en bok och sa "En sån här ska vi ha". Jag trodde han skojade! Men på hösten 1984 kom en rubyfärgad cavalier in i vårt liv. Gnistans Natalie hette hon, och hon var både vacker och smart. Mamma gick kurser på den lokala brukshundklubben, tränade, och så småningom också tävlade, i lydnad. Lisan, som vi kallade henne, ställdes också ut, med övervägande fina resultat.


1986 fick jag min egen hund. Även detta var en cavalier, en blenheimfärgad tik som jag kallade Loppan. Namnet fick jag från en bokserie som handlade om en flicka vars familj födde upp cavalierer. Egentligen hette hon Gnistans Fanja. Loppan var ett måndagsexemplar utseendemässigt, med egentligen alla fel en cavalier kunde ha. Bland annat var hon begåvad med ett kraftigt underbett. Detta visste vi när vi köpte henne, och uppfödaren sa att vi kunde vänta till nästa kull om vi ville. Säg det till en 11-åring som väntat en evighet på sin första hund! Nej, Loppan fick det bli, ful som hon var. Det visade sig att hon kompenserade sin fulhet med att vara otroligt snäll och lättlärd. I mitten av 80-talet fanns det inte så många hundsporter att välja mellan, förutom bruks och lydnad. Agility var på intåg, men det var inte många klubbar som höll kurser eller hade materialet, så för mig var valet att träna lydnad enkelt. Efter ett år debuterade vi på en tävling i Mora, och vi vann! Det gav så klart mersmak, så vi fortsatte träna och tävla. Samma år tog vi titeln Lp, och fortsatte träna inför klass II. Tyvärr kom vi inte längre än så. Vi lyckades få över 160 poäng på en inofficiell tävling, men på de officiella lyckades vi inget vidare.


När Natalie var sex år drabbades hon av leukemi, och det fanns inget annat att göra än låta henne somna in. Både mamma och pappa hade bestämt sig för att inte skaffa en ny hund, att tvingas avliva Lisan tog hårt på dem, men redan efter någon månad insåg de att de inte kunde leva utan hund. Så på kort varsel hittades Fanny, ytterligare en rubyfärgad tik. Fanny var inte heller någon skönhet, men i motsats till Loppan hade hon alldeles för lång nos, hon såg ut som en tax. Dessutom var hon inte speciellt intresserad av lydnadsträning, så det blev inget tävlande med den hunden. Hon var fantastiskt snäll, gick alltid vid ens sida, och hade aldrig en tanke på att smita. Däremot hatade hon brevbäraren med varje fiber i sin kropp! Om hon var ute när brevbäraren cyklade förbi såg hon rött och blev helt galen! Man kan tillägga att vi hade en hundälskande brevbärare, som gjorde allt för att omvända Fanny, alltid fanns det godis i hennes fickor. Men Fanny lät sig inte bevekas. Varifrån detta hat kom är det ingen som vet.

Fanny drabbades av hjärtsvikt när hon var 10 år, och dog hemma i pappas famn.


I början av 90-talet flyttade Anders och Marie in på vår gård. De födde upp Riesenschnauzer och dvärgschnauzer under kennelnamnet Mariesen. Pappa blev förtjust i de små skäggbeklädda fyrbeningarna, och straxt hade han och min lillasyster Rebecca tillsammans bestämt sig för att köpa en valp. Mariesen's Mini Madonna svepte in i familjen i februari 1995, och sedan dess blev livet inte det samma. Vi hade då 10 års erfarenhet av hundar, och hade fostrat tre valpar. Vi trodde att vi kunde det här med hundar.... Men Madonna var en annan sort. Hon tog över huset direkt och körde sitt eget race. Hennes personlighet var underbar, kaxig och älskvärd på samma gång. Snabb som blixten var hon, tog man ögonen från henne ett ögonblick på promenaden var hon försvunnen. Men hon var också en fegis av stora mått. Hon avskydde att gå över träbroarna som finns överallt i Jordbro, de var tydligen farliga. Hon kunde inte heller komma ner från köksbordet om hon hade hoppat upp där, vilket hon alltid gjorde om man inte stängde dörren in till köket. En gång hade hon halkat när hon skulle hoppa ner, och efter det var det kört.

Rebecca gick valp- och unghundskurser med henne och började sedan träna agility, i vilket de gick några kurser, men annars förblev Madonna en otämjd själ. Pappas ögonsten var hon, och idag har han hennes porträtt intatuerat på ena armen.


Loppan fick flytta med mig när jag lämnade hemmet, något hon tyckte var ganska skönt. Vid det laget var hon nästan 13 år, heldöv och halvblind, och hade inget emot att få bo alldeles själv utan Madonnor som bossade. Ett år senare drabbades Loppan av vad vi i efterhand tror var en liten hjärnblödning. Hos veterinären träffade vi tyvärr en mycket arrogant kvinnlig veterinär som inte undersökte henne särskilt noga, utan skällde ut mig för att vi hade tryckt analsäckarna själva. Enligt henne var det därför Loppan mådde dåligt, kissade på sig och var disträ. Hade det hänt idag hade jag stått på mig om att det måste vara något annat som var fel, men då gav jag mig och tog med min lilla hund hem. Hon fick bo hos mamma och pappa igen,så slapp hon vara ensam så mycket, och hon återhämtade sig så småningom. Vid en hälsokontroll ett halvår senare berättade jag om hennes tidigare symptom, och den veterinären tyckte då att det lät som en liten hjärnblödning.

Loppan levde tills hon var drygt 14 år, och fick somna in en snöig decembereftermiddag år 2000, samma höst som Fanny gått bort.


Madonna levde i ensamt majestät ett tag tills mamma och Rebecca inte kunde stå ut längre utan en rubyfärgad cavalier i huset. Campanards Kitte Nice, Kitty, hämtades en varm försommardag 2002 i Dalarna. Hon och Madonna blev omedelbart bästa vänner, och förblev så under fyra år, innan Madonna fick somna in efter att ha insjuknat i livmoderinflammation.


  


2008 hade Kitty varit ensam hund i familjen ett par år, men då tyckte min syster att en black and tan-tik borde ta plats i hemmet. Nova, Charmörs Ashley O, hämtades samma sensommar. Nova får nu följa med mamma på allehanda kurser, främst tränar de agility och rallylydnad. Kitty har, liksom Fanny, drabbats av hjärtproblem, men lever livet tack vare medicinering.


  


Jag levde utan hund ett par år, men drömmen fanns där. I mitten av 00-talet började jag på allvar funder på att skaffa en egen hund, och efter att mamma lovat att hunden kunde få vara hos dem på dagarna började jag leta. Jag funderade mycket över vilken ras jag ville ha, och tillslut fastnade jag för den vackra, lite udda men samtidigt riviga Bedlingtonterriern. Jag kom i kontakt med Hanne, kennel Skybar, och i april 2004 föddes en liten, liten tjej, Skybar Dusk 'til Dawn, eller Dina. Kämparglöd hade hon från början, pyttig som hon var, och jävlar anamma-personligheten visade sig tidigt. Hanne, som senare blev en nära vän till mig, suckade första gången hon skulle trimma henne, i tron att jag inte kunde uppfostra min hund. Hon har senare berättat att hon, när jag gått, sagt till sin man att den hunden inte har hört ordet nej många gånger. Efter att ha försökt själv ett par gånger insåg hon dock att Dina bestämmer alldeles själv, och hon ger sig aldrig. Dessutom tycker hon att hon alltid vinner, speciellt om hon står på trimbordet. Tillslut får hon ju gå ner...

Vi hade turen att börja träna för Anne Dahlin, och med mycket vilja, tid och rätt belöning lyckades vi få Dina intresserad av lydnadsträning. Det var kul att komma ut på tävlingar och se folk som lyfte lite på ögonbrynen när de såg en Bedlingtonterrier på plan. Dessutom gjorde vi ofta bra ifrån oss, och vann till och med då och då. Efter lite kämpande lyckades vi ta titeln LpI, och vi är också uppflyttade till klass III, där vi har startat ett par gånger, dock utan att bli godkända.

Nog kan man se kaxigheten i dessa ögon...  


Madonna bekantar sig med Dina. Kolla Dinas svans! Deras förhållande var en konstant maktkamp.  


2006 tyckte jag att det var dags att utöka hundbeståndet med ytterligare en Bedlingtontjej. Tyvärr blev det bara en hane i Hannes kull den våren, så jag vände mig till Malin, kennel Isotop's. Hertha, Isotop's Questionmark, föddes i april, och kom till oss den sommaren. Hon och Dina fungerade bra ihop redan från början, snälla Hertha visade sig passade bra för kaxiga Dina. Även Hertha började tränas hos Anne, och hon hade ett större intresse än Dina att vara till lags. På bara tre starter tog vi vårt LpI, och vi är nu uppflyttade till klass III. Hertha tycker dock att det är jobbigt att göra fel, trots att jag är glad blir hon nedstämd och har svårt att fortsätta träningen, så vi stannar utan att prova på klass III.

 

Snällast i världen!  


Allt eftersom jag tränade och tävlade mer ökade också intresset för lydnaden, och målen för mig själv blev högre. Och trots att jag älskade mina Bedlingtooner insåg jag snabbt att det skulle bli svårt att nå de målen tillsammans med dem. Så efter ett samtal med Hanne, som också föder upp jaktlabradorer i liten skala, bestämde jag mig för att byta ras till just jaktlabbe. Vi skulle byta tjänster med varandra, Hanne skulle få ta en kull på Dina, och som betalning skulle jag få en labradorvalp. Nu visade sig Dinas egen vilja igen, och trots flertalet parningar vägrade hon bli dräktig, så jag fick köpa lilla valpen istället. I mars föddes Skybar Collateral, Nike, och hon kom till oss i juni. Det är ett val jag aldrig ångrat. Nike är alltid redo för träning, och så snabb i inlärningen att jag inte alltid hinner med. Vi har varit med om en del tråkigheter; höftledsröntgen visade på D-höfter, en trafikolycka satte närapå stopp för all framtida träning, en klämolycka i hissen resulterade i en skadad klo, men det verkar som Nike har nio liv, och inget av ovanstående har stoppat hennes attity eller energi. Vi fystränar mycket för att hålla Nikes muskler i trim, och så länge hon mår bra fortsätter vi träna lydnad och jakt. Älskade lilla Nike, vi siktar högt du och jag!


På upptäcktsfärd!  


Dina och Hertha är numera sällskapshundar, men då och då får de sig en genomkörare, och tycker då att det är ganska kul!


Jag är glad över att lydnaden blev min hundsport. Genom den har jag träffat många härliga människor, och några av dem har blivit nära vänner. Jag ser alltid fram emot alla kurser, läger och träningsdagar, och åker från dessa med mängder av idéer och inspiration.


Tyvärr hade jag inga fotografier på datorn på våra "gamla" hundar, men jag ska försöka scanna in några och lägga in dem senare.


Ikväll är det träning med Cissi! Jag ska försöka imponera på henne, hon funderar på att kanske skaffa sig en jaktlabrador..

Skapa flashcards