lydnadshundar

Alla inlägg under juli 2010

Av Jenny Eriksson - 30 juli 2010 19:42

Idag var det dags för min och Mias sedan länge planerad heldagsträning. När jag skriver "planerad" menar jag att vi länge pratat om att vi måste ha en inspirationsdag, men det har alltid kommit något emellan. Nu lyckades vi tillslut hitta en hel dag då vi bara kunde ägna oss åt hundträning.


Vi började med att prata och fika, ett måste så klart! Hundträning handlar, som så mycket annat, om målsättning, målbilder och planering, och dessa måste bollas fram och tillbaka med någon man litar på och som förstår en. Ingen annan kan bestämma åt dig vad eller hur du ska träna, men genom frågeställningar och diskussioner kan mycket klarna.


Innan vi gick ut på lydnadsplanen la vi varsit skogsspår. Mitt var ämnat för Hertha, som inte spårat på länge. Det blåste mycket idag, men det fuktiga underlaget var idealiskt.


Medan spåren la sig fick Nike och Qrossa varsitt lydnadspass, och Nike var först ut. Jag hade varit lite orolig för hur hon skulle vara idag, eftersom hon passade på att äta en hel tårta igår! Visserligen modell mindre, men stor nog för en liten labradormage. Kanske skulle hon vara lite däst idag? Men hunden som kom ut på planen var nog snarare sockerhög, för hon flamsade och stojade och var så hög i attityd att jag i moment två fick bryta och sätta henne i bilen en stund! Jag trodde nästan att hon skulle börja pipa i FF, något hon aldrig någonsin gjort förut. Hon såg mäkta förvånad ut när jag tog med henne till bilen, utan att hon fått sin slutbelöning  ...


Mia fick istället ta ut Qrossa, men det visade sig att även hon var uppe i varv, hon pep och fånade sig när Mia tyckte att de skulle jobba. Så Mia bestämde att även Qrossa skulle få gå tillbaka till bilen, och innan hon fick komma ut på planen igen skulle Mia gå spåret med henne för att se om det kunde få henne mer fokuserad.


Jag tog ut Nike igen, och nu var det en annan hund jag hade med mig! Hon var fokuserad och ville verkligen jobba med mig. FF blev riktigt bra, hon var rak i kroppen och höll kontakten rakt igenom. Nästa moment var dirigeringsapporteringen, det moment jag tidigare brutit. Jag har ju tidigare jobbat med bollar, och sist jag tränade gick det riktigt bra. Idag hade hon insett att bollen i mitten var enklast att ta, och hon fokuserade bara på den. Efter brytningen bestämde jag mig att för att gå över till godisskålar, eftersom det inte är självbelönande för henne. Så det gjorde vi detta andra försök. Till en början gick hon bara på mittenskålen, men då den visade sig vara tom hela tiden tänkte hon om och började lyssna på mina instruktioner. De sista skicken var återigen fina, och jag kunde vara nöjd med momentträningen.

Men innan hon fick sin slutbelöning, maten, skulle vi göra en länkning med metallapportering över hinder och vittringen. De senaste träningarna har Nike slarvat enormt med vittringen, bara sprungit ut och tagit första bästa pinne. I tisdags gick det åt många pinnar innan hon började jobba ordentligt och använde näsan. Idag gjorde hon ett jättefint jobb, först en snygg hopp-apport och sedan bra fart ut till vittringspinnarna, en snabb men regelrätt sortering och gripande av rätt pinne! Lönen blev god mat och bollkast.


När Nike fått leka en stund med bollen var det spårningsdags för Qrossa och Hertha. Hertha började bra, spårade fint och med bra tempo. Hon gick rakt på de två första "pinnarna" som bestod av tennisbollar. Men sen tog det stopp, och både Hertha och jag kände oss ganska förvirrade. Jag är makalöst glömsk när det kommer till spårläggning, och kommer aldrig ihåg var jag gått. Därför använder jag orangea klädnypor som vägvisare. Men jag såg inte dessa heller, och vi irrade omkring ett par minuter, innan Hertha fick näsa på slutpinnen, hennes mat i en plastburk, och vi kom fram till den tillslut, fast från fel håll. Nåja, mest mitt fel skulle jag tro, eftersom jag inte litade på Hertha, men hon var nöjd och det var huvudsaken.


Mia var nöjd med Qrossas spårning, och gick direkt ut på planen för lite lydnadsträning. Nu var Qrossa mycket mer samlad, pep inget och jobbade mer med Mia. Hon tränade inkallning, fast bara sitt - stanna kvar-delen eftersom Qrossa snabbt förstått att när Mia vänder sig om ska hon komma. Efter lite hjälpkommandon såg det riktigt bra ut, och de gick över till att jobba med FF. Ett snyggt fotgående kräver mycket tid och tålamod, och kan vara mycket frustrerande om man har en hund som har lätt för att gå upp i varv. Men Mia jobbade bra, och hittade en fin aktivitetsnivå hos Qrossa som gav resultat.


Lunch, ännu mera hundsnack och hundpromenad, sedan väntade pass två. Den här gången fick Qrossa börja, för att slippa sitta så länge i bilen innan träningen.


Apportering stod på schemat. Efter en del diskussioner och testningar av nya metoder fungerade det riktigt bra. Lilla Qrossa, som bara är sju månader, visade att hon var nöjd med dagens träning, och fick hoppa in i bilen och vila.


För Nikes del handlade det om inkallning och rutan. Jag har varit lite feg när det kommer till inkallningen, eftersom jag tycker att hon har tappat fart och jag inte riktigt vet hur jag ska tackla det. Jag vågar inte riktigt fela och göra igen, ifall farten blir ännu sämre. Men idag gjorde jag så, och farten blev bättre! Tänka sig... Först gjorde jag två släta inkallningar, med hyfsad fart. På tredje inkallningen la jag in ett ställande, som var okej, men hon tjuvade och startade del två innan jag ropat. Så jag felade henne, och gjorde om, den här gången med bättre fart, bättre ställande och riktigt bra läggande. Jag belönade ingången, som visserligen var lite sned, men hon har tvekat sista biten tidigare, så jag var nöjd trots allt. Måste påminna mig om att våga kräva lite mer av Nike, hon klarar det!


Vi fortsatte med rutskick. Vid de två första skicken ställde jag henne vid konen och skickade henne därifrån. Hon hade fantastisk fart och placeringen i rutan var perfekt. Därefter testade jag att skicka henne till konen först, men eftersom jag inte använt mig av konen som "kon" tidigare förstod hon inte riktigt vart hon skulle. Jag fick gå fram och peta på den, och sedan gjorde hon ett korrekt konskick. För att befästa det skickade jag två gånger till, med belöning hos mig när hon rundat konen. Tredje gången la jag in ett stå-kommando vid konen, och skickade henne därefter till rutan. Hon tvekade liten sekund, men sedan sprang hon i full fart in i rutan! Min fantastiska lilla hund, vilken arbetsmyra hon är! Rutan är ett av hennes favoritmoment, vilket hon klart visade idag. Jag avslutade med ett konskick, där hon fick runda konen, och fick så sin slutbelöning.


Dagen avslutades med ytterligare diskussioner, och nedtecknande av dagens träningsresultat i träningsdagboken. Vi bestämde också ett nytt datum för träning, nästa vecka. Tack Mia, för en härligt givande dag! Sex timmars hundträning kan låta mycket, men tiden bara flyger förbi när dessa timmar är så innehållsrika och utvecklande. Nu ser vi fram emot torsdag!


Ha det gott!

ANNONS
Av Jenny Eriksson - 26 juli 2010 17:30

Tänk vilken lycka ett härligt träningspass på lydnadsplanen kan ge! Idag kändes det verkligen som om vi utvecklats en hel del. Jag hade innan vi åkte skrivit upp en plan för träningen, och den höll jag mig till (nästan) helt och fullt. En period var jag riktigt duktig på att skriva träningsplaner, men på senaste tiden har jag slarvat med det. Idag såg jag återigen hur bra det är.


Först tränade vi FF, med fokus på rakheten och kontakten. För att få lite mer störning valde jag att träna på planen som ligger närmast parkeringen och grusvägen, men det bekom inte Nike alls. En gång fick jag bryta för blicksläpp, men förutom det jobbade hon jättebra.


Efter det gjorde vi konskick. Jag har börjat använda en riktig kon, men nu i början maskerar jag den genom att lägga en blå plastskål upp och ner ovanpå, för att skilja ut den från rutkonerna. Först gjorde jag två skick där hon fick runda konen och belönades på tillbakavägen. Sedan provade jag att ställa henne vid konen. Inga problem! Fast hon såg lite förvånad ut  ... Nästa skick ville jag ha henne att runda konen igen, men då stannade hon redan innan konen. Jag måste nog vara noggrann med att blanda ställandena med rundningar. Sista skicket blev riktigt bra.


Vi fortsatte med dirigeringsapportering. De första skicken fungerade utan problem, så jag bestämde mig för att göra det lite svårare för Nike. Den boll som legat i mitten har hittills varit den hon velat ha minst, och den har inte varit lika tydlig som de andra två. Så jag bytte den mot den större och färggladare plastbollen. De första skicken blev hon lite förvirrad, tittade på den yttre bollen som jag skickade henne till, men valde mitten. Jag skickade om, två gånger till tog hon fel, men vid fjärde skicket struntade hon i mittenbollen och tog rätt! Jubel och klang, belöning! Sedan skickade jag henne igen, fast åt andra hållet, och den här gången tog hon rätt direkt! Hon tittade lite snett på plastbollen i mitten, men tog ändå rätt! Duktig hund!


Vi avslutade med fjärren. Jag använde bollkastaren som belöning, och det har tidigare skapat lite problem. Hon sätter sig snyggt bakåt, men är så fokuserad på bollkastaren att hon inte kan ställa sig upp från ligg istället. Men idag gjorde hon alla skiften utan tvekan! Tjoho! Belönade även ställandet och läggandet, för att bryta låsningen.


Hela träningen kändes jättekul! Vi testade och provade och växte. Så ska ett pass vara  .


Ha det gott!

ANNONS
Av Jenny Eriksson - 24 juli 2010 22:53

Sitter och njuter av ljudet av regndroppar mot fönstret! Efter flera veckors torka, och många bränder som härjat i skog och mark, känns det verkligen behövligt. Lite trist för dem som just startat sin semester, men solen ska återkomma om bara någon dag, så de får hålla ut.


Johanna tog många fina bilder när vi tränade tillsammans i onsdags. Här kan du se några av dem:

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fpicasaweb.google.se%2F116905459249227939779%2FNike&h=f0d72


Idag tränade jag jakt tillsammans med Lotta i Lidaskogarna. Nike fick jobba mycket med markeringar, först enkla, sedan dubbla. De var ganska svåra då hon inte såg dem helt, utan fick gå en del på hörsel och sedan sök, men hon arbetade jättebra. Just markeringar har varit hennes svaghet, eftersom det är så svårt att göra när man tränar själv, men nu har vi haft möjlighet att träna det ofta de senaste dagarna, och jag ser resultat direkt. Dessutom tog hon närsökssignalen jättefint när hon fick lite problem i en markering, hon stannade upp direkt och började söka inom ett litet begränsat område. Så stolt blev jag då! Däremot måste vi fortsätta jobba på stoppsignalen i arbete. Hon kan den när vi tränar den separat, men när hon söker eller är ute på en dirigering bryr hon sig inte särskilt mycket om att lyssna på den  ...

Kanske är det ändå dags att anmäla till ett jaktprov...


Ha det gott!

Av Jenny Eriksson - 23 juli 2010 09:54

Vi har haft en härlig vecka hos moster i Dalarna, med shopping, grisutsläpp, promenader och hundträning. Vi har sovit länge på morgnarna, och tagit dagarna som de kommit.


En eftermiddag hämtade moster och kusin de nya smågrisarna, som ska böka, beta, leka och växa sig stora under hösten, och vi hjälpte till när de skulle installeras i nya grishuset med tillhörande hage. Moster hämtar nya kultingar varje år, vilka aldrig har varit ute tidigare, och de förstår inte alltid nöjet med att vara utomhus. Det har hänt att de rymt (grisar är fruktansvärt snabba!) när de ska föras över från transporten till grishuset, så det är bra om man är ett par stycen som hjälps åt. Årets grisar skötte sig exemplariskt, gick tvekande in i huset och sedan vidare ut i hagen. Man kunde se lyckan hos några, som skuttade och nästan slog knorr på sig själva när de kände gräs och jord under fötterna. Dessa grisar är glada grisar, med knorr på svansen!


Härligt!


I onsdags åkte jag och Nike till Nedansiljans BK för en träningsdag med Johanna, Hank och Edda. Eftersom vi bor långt ifrån varandra träffas vi nästan bara på kurser hos Anne, så det var kul att vi kunde träffas så här.

Johanna och Hank var först ut. Det är så härligt att se valpträning, den energin och viljan att vara till lags är underbar! Hank ville visa allt han kunde, och gjorde vad som helst för sin belöning  . Johanna har gjort ett jättefint jobb med honom, han har fina detaljer i övningarna och ett härligt temperament. De kommer att gå hur långt som helst, det ska bli spännande att följa dem i träning och tävling.


"Vill du ha den här?"


 

  

  

Handtargetträning inför uppsättandet.


Sedan var det min och Nikes tur. Vi gjorde först ett FF. Hon var ganska okoncentrerad i början, men jobbade upp sig. Jag måste vara noggrann med kontakten och attityden redan från start, jag tror att jag har släppt igenom lite slarv eftersom det över lag har känts så bra.

Vi fortsatte med dirigerinsapportering, där hon skötte sig bra. Just nu handlar det om att träna på där, få henne mer och mer säker på vad mitt handtecken och ord betyder.

Vi avslutade med gripövningar av metallapporten. Hon behöver påminnas lite, jag har märkt att hon har börjat slarva med gripandena i hopp-apporten. Hon gillar den här övningen, så reslutatet var riktigt bra. Nu måste vi få med oss det in i momentet.


Sist ut var Edda. Johanna berättade att Edda varit lite seg efter löp och i värmen, men hon gjorde fina detaljer i rutskick och inkallning. Hon hade bra fart i båda momenten, fin position i rutskicket och snyggt ställande i inkallningen. Fjärren fick avsluta passet, och även där jobbade Edda fint. Eliten nästa!


     

Fritt följ


På väg in i ställandet


Johanna hade varit förutseende och tagit med sig fika som hon bjöd på. Över banankaka och kaffe dikuterade vi allt mellan himmel och jord, mest inom hunderiet förstås. Sedan var det dags för lite jaktträning. Lille Hank fick börja även det här passet. Vi inledde med några enkla dirigeringar på gräsplanen, och Johanna jobbade med ingångarna. En liten tendens till ägande av dummien, vilket inte är så konstigt, men Johanna hade en bra lösning på problemet. Genast kunde man se reultat. Hank fick också prova lite svårare markering, där jag stod lite skymd inne i skogen och kastade dummien. Första försöket blev lite svårt, men redan vid andra kastet hade han förstått upgiften och jobbade superfint! Trots att han är så liten kan man se hans potential, hans arbetsvilja och intresse. Kul!


  

Dummien rätt i mun!


Nike fick jobba mycket med markeringar. Det är ett moment som är svårt att jobba bra med när man är själv, och det märks på Nike att det blivit åsidosatt en del. Hon har svårt med avståndskontroll, och när hon inte helt ser dummien blir hon vid i sitt sök. Men efter hand gick det bättre, och de sista markeringarna tog hon utan problem.


Hank passade på att träna passivitet under tiden, något han inte riktigt uppskattade  ! Men efter att ha provat allt gav han upp och la sig ner. Trist träning, men nyttig.


 


"Jag har tråkigt!"


Det blev en heldag med träning, och jag vände hemåt med massor av tankar och idéer. Tack Johanna, för en trevlig och givande dag! 


Nu är vi åter i stan, och i morgon ska vi fortsätta med markeringsträningen tillsammans med Lotta. Idag ska jag försöka få in ett lydnadspass.


Ha det gott!

Av Jenny Eriksson - 16 juli 2010 09:48

Idag åker vi till vårt eget lilla paradis, mosters gård utanför Mora. Vi får träffa tjocka släkten, och samtidigt njuta av att bara vara. Hundarna slipper koppel, och kan strosa och utforska så mycket de vill. På kvällarna stupar de i säng, och sover som små grisar. Vilken lycka!


Följande bilder är tagna tidigare somrar.


Kossorna på väg till dagens bete.


En sommar hade Hertha fullt sjå med att hålla denna bagge på rätt sida om inhägnaden. Den smet hela tiden, men Hertha motade in den igen.


"Vad är det här för typer?!" Nike och Hertha är lite skeptiska inför mötet med gårdens grisar.


Ha det gott!        

Av Jenny Eriksson - 13 juli 2010 09:02

Jag satt igår och tänkte på hur mitt hundintresse startade, och varför det blev just lydnad för min del. Så här kommer en genomgång av de hundar som funnits i mitt liv.


Familjens första hund införskaffades 1984. Vi hade fram till dess haft katter, undulater och fiskar, så vi var en djurintresserad familj. Beslutet att vi skulle skaffa hund kom dock som en glad överraskning, och jag minns fortfarande hur pappa visade mig en bild på en hund i en bok och sa "En sån här ska vi ha". Jag trodde han skojade! Men på hösten 1984 kom en rubyfärgad cavalier in i vårt liv. Gnistans Natalie hette hon, och hon var både vacker och smart. Mamma gick kurser på den lokala brukshundklubben, tränade, och så småningom också tävlade, i lydnad. Lisan, som vi kallade henne, ställdes också ut, med övervägande fina resultat.


1986 fick jag min egen hund. Även detta var en cavalier, en blenheimfärgad tik som jag kallade Loppan. Namnet fick jag från en bokserie som handlade om en flicka vars familj födde upp cavalierer. Egentligen hette hon Gnistans Fanja. Loppan var ett måndagsexemplar utseendemässigt, med egentligen alla fel en cavalier kunde ha. Bland annat var hon begåvad med ett kraftigt underbett. Detta visste vi när vi köpte henne, och uppfödaren sa att vi kunde vänta till nästa kull om vi ville. Säg det till en 11-åring som väntat en evighet på sin första hund! Nej, Loppan fick det bli, ful som hon var. Det visade sig att hon kompenserade sin fulhet med att vara otroligt snäll och lättlärd. I mitten av 80-talet fanns det inte så många hundsporter att välja mellan, förutom bruks och lydnad. Agility var på intåg, men det var inte många klubbar som höll kurser eller hade materialet, så för mig var valet att träna lydnad enkelt. Efter ett år debuterade vi på en tävling i Mora, och vi vann! Det gav så klart mersmak, så vi fortsatte träna och tävla. Samma år tog vi titeln Lp, och fortsatte träna inför klass II. Tyvärr kom vi inte längre än så. Vi lyckades få över 160 poäng på en inofficiell tävling, men på de officiella lyckades vi inget vidare.


När Natalie var sex år drabbades hon av leukemi, och det fanns inget annat att göra än låta henne somna in. Både mamma och pappa hade bestämt sig för att inte skaffa en ny hund, att tvingas avliva Lisan tog hårt på dem, men redan efter någon månad insåg de att de inte kunde leva utan hund. Så på kort varsel hittades Fanny, ytterligare en rubyfärgad tik. Fanny var inte heller någon skönhet, men i motsats till Loppan hade hon alldeles för lång nos, hon såg ut som en tax. Dessutom var hon inte speciellt intresserad av lydnadsträning, så det blev inget tävlande med den hunden. Hon var fantastiskt snäll, gick alltid vid ens sida, och hade aldrig en tanke på att smita. Däremot hatade hon brevbäraren med varje fiber i sin kropp! Om hon var ute när brevbäraren cyklade förbi såg hon rött och blev helt galen! Man kan tillägga att vi hade en hundälskande brevbärare, som gjorde allt för att omvända Fanny, alltid fanns det godis i hennes fickor. Men Fanny lät sig inte bevekas. Varifrån detta hat kom är det ingen som vet.

Fanny drabbades av hjärtsvikt när hon var 10 år, och dog hemma i pappas famn.


I början av 90-talet flyttade Anders och Marie in på vår gård. De födde upp Riesenschnauzer och dvärgschnauzer under kennelnamnet Mariesen. Pappa blev förtjust i de små skäggbeklädda fyrbeningarna, och straxt hade han och min lillasyster Rebecca tillsammans bestämt sig för att köpa en valp. Mariesen's Mini Madonna svepte in i familjen i februari 1995, och sedan dess blev livet inte det samma. Vi hade då 10 års erfarenhet av hundar, och hade fostrat tre valpar. Vi trodde att vi kunde det här med hundar.... Men Madonna var en annan sort. Hon tog över huset direkt och körde sitt eget race. Hennes personlighet var underbar, kaxig och älskvärd på samma gång. Snabb som blixten var hon, tog man ögonen från henne ett ögonblick på promenaden var hon försvunnen. Men hon var också en fegis av stora mått. Hon avskydde att gå över träbroarna som finns överallt i Jordbro, de var tydligen farliga. Hon kunde inte heller komma ner från köksbordet om hon hade hoppat upp där, vilket hon alltid gjorde om man inte stängde dörren in till köket. En gång hade hon halkat när hon skulle hoppa ner, och efter det var det kört.

Rebecca gick valp- och unghundskurser med henne och började sedan träna agility, i vilket de gick några kurser, men annars förblev Madonna en otämjd själ. Pappas ögonsten var hon, och idag har han hennes porträtt intatuerat på ena armen.


Loppan fick flytta med mig när jag lämnade hemmet, något hon tyckte var ganska skönt. Vid det laget var hon nästan 13 år, heldöv och halvblind, och hade inget emot att få bo alldeles själv utan Madonnor som bossade. Ett år senare drabbades Loppan av vad vi i efterhand tror var en liten hjärnblödning. Hos veterinären träffade vi tyvärr en mycket arrogant kvinnlig veterinär som inte undersökte henne särskilt noga, utan skällde ut mig för att vi hade tryckt analsäckarna själva. Enligt henne var det därför Loppan mådde dåligt, kissade på sig och var disträ. Hade det hänt idag hade jag stått på mig om att det måste vara något annat som var fel, men då gav jag mig och tog med min lilla hund hem. Hon fick bo hos mamma och pappa igen,så slapp hon vara ensam så mycket, och hon återhämtade sig så småningom. Vid en hälsokontroll ett halvår senare berättade jag om hennes tidigare symptom, och den veterinären tyckte då att det lät som en liten hjärnblödning.

Loppan levde tills hon var drygt 14 år, och fick somna in en snöig decembereftermiddag år 2000, samma höst som Fanny gått bort.


Madonna levde i ensamt majestät ett tag tills mamma och Rebecca inte kunde stå ut längre utan en rubyfärgad cavalier i huset. Campanards Kitte Nice, Kitty, hämtades en varm försommardag 2002 i Dalarna. Hon och Madonna blev omedelbart bästa vänner, och förblev så under fyra år, innan Madonna fick somna in efter att ha insjuknat i livmoderinflammation.


  


2008 hade Kitty varit ensam hund i familjen ett par år, men då tyckte min syster att en black and tan-tik borde ta plats i hemmet. Nova, Charmörs Ashley O, hämtades samma sensommar. Nova får nu följa med mamma på allehanda kurser, främst tränar de agility och rallylydnad. Kitty har, liksom Fanny, drabbats av hjärtproblem, men lever livet tack vare medicinering.


  


Jag levde utan hund ett par år, men drömmen fanns där. I mitten av 00-talet började jag på allvar funder på att skaffa en egen hund, och efter att mamma lovat att hunden kunde få vara hos dem på dagarna började jag leta. Jag funderade mycket över vilken ras jag ville ha, och tillslut fastnade jag för den vackra, lite udda men samtidigt riviga Bedlingtonterriern. Jag kom i kontakt med Hanne, kennel Skybar, och i april 2004 föddes en liten, liten tjej, Skybar Dusk 'til Dawn, eller Dina. Kämparglöd hade hon från början, pyttig som hon var, och jävlar anamma-personligheten visade sig tidigt. Hanne, som senare blev en nära vän till mig, suckade första gången hon skulle trimma henne, i tron att jag inte kunde uppfostra min hund. Hon har senare berättat att hon, när jag gått, sagt till sin man att den hunden inte har hört ordet nej många gånger. Efter att ha försökt själv ett par gånger insåg hon dock att Dina bestämmer alldeles själv, och hon ger sig aldrig. Dessutom tycker hon att hon alltid vinner, speciellt om hon står på trimbordet. Tillslut får hon ju gå ner...

Vi hade turen att börja träna för Anne Dahlin, och med mycket vilja, tid och rätt belöning lyckades vi få Dina intresserad av lydnadsträning. Det var kul att komma ut på tävlingar och se folk som lyfte lite på ögonbrynen när de såg en Bedlingtonterrier på plan. Dessutom gjorde vi ofta bra ifrån oss, och vann till och med då och då. Efter lite kämpande lyckades vi ta titeln LpI, och vi är också uppflyttade till klass III, där vi har startat ett par gånger, dock utan att bli godkända.

Nog kan man se kaxigheten i dessa ögon...  


Madonna bekantar sig med Dina. Kolla Dinas svans! Deras förhållande var en konstant maktkamp.  


2006 tyckte jag att det var dags att utöka hundbeståndet med ytterligare en Bedlingtontjej. Tyvärr blev det bara en hane i Hannes kull den våren, så jag vände mig till Malin, kennel Isotop's. Hertha, Isotop's Questionmark, föddes i april, och kom till oss den sommaren. Hon och Dina fungerade bra ihop redan från början, snälla Hertha visade sig passade bra för kaxiga Dina. Även Hertha började tränas hos Anne, och hon hade ett större intresse än Dina att vara till lags. På bara tre starter tog vi vårt LpI, och vi är nu uppflyttade till klass III. Hertha tycker dock att det är jobbigt att göra fel, trots att jag är glad blir hon nedstämd och har svårt att fortsätta träningen, så vi stannar utan att prova på klass III.

 

Snällast i världen!  


Allt eftersom jag tränade och tävlade mer ökade också intresset för lydnaden, och målen för mig själv blev högre. Och trots att jag älskade mina Bedlingtooner insåg jag snabbt att det skulle bli svårt att nå de målen tillsammans med dem. Så efter ett samtal med Hanne, som också föder upp jaktlabradorer i liten skala, bestämde jag mig för att byta ras till just jaktlabbe. Vi skulle byta tjänster med varandra, Hanne skulle få ta en kull på Dina, och som betalning skulle jag få en labradorvalp. Nu visade sig Dinas egen vilja igen, och trots flertalet parningar vägrade hon bli dräktig, så jag fick köpa lilla valpen istället. I mars föddes Skybar Collateral, Nike, och hon kom till oss i juni. Det är ett val jag aldrig ångrat. Nike är alltid redo för träning, och så snabb i inlärningen att jag inte alltid hinner med. Vi har varit med om en del tråkigheter; höftledsröntgen visade på D-höfter, en trafikolycka satte närapå stopp för all framtida träning, en klämolycka i hissen resulterade i en skadad klo, men det verkar som Nike har nio liv, och inget av ovanstående har stoppat hennes attity eller energi. Vi fystränar mycket för att hålla Nikes muskler i trim, och så länge hon mår bra fortsätter vi träna lydnad och jakt. Älskade lilla Nike, vi siktar högt du och jag!


På upptäcktsfärd!  


Dina och Hertha är numera sällskapshundar, men då och då får de sig en genomkörare, och tycker då att det är ganska kul!


Jag är glad över att lydnaden blev min hundsport. Genom den har jag träffat många härliga människor, och några av dem har blivit nära vänner. Jag ser alltid fram emot alla kurser, läger och träningsdagar, och åker från dessa med mängder av idéer och inspiration.


Tyvärr hade jag inga fotografier på datorn på våra "gamla" hundar, men jag ska försöka scanna in några och lägga in dem senare.


Ikväll är det träning med Cissi! Jag ska försöka imponera på henne, hon funderar på att kanske skaffa sig en jaktlabrador..

Av Jenny Eriksson - 8 juli 2010 21:43

Det varma vädret verkar fortsätta så långt prognoserna kan visa, och visst njuter man av värmen efter den riktigt kalla vinter vi hade. Men det är svårt att träna hund, det går inte att förneka. Även tidiga morgnar och relativt sena kvällar är varma, och träningspassen får hållas ganska korta. Lydnadsplaner är ju dessutom öppna platser där solen kan lysa obarmhärtigt många timmar. Det brukar dock bli lättare ju längre sommaren går och hundarna vänjer sig vid värmen. Vi uthärdar!


Idag hade jag bestämt att träna med Mia och Qrossa i Södertälje på kvällen. Innan vi for iväg passade vi på att åka till sjön tillsammans med mamma och hennes två cavalierer Kitty och Nova. Kitty älskar att simma, och måste hållas i lina, annars simmar hon långt, långt ut. Eftersom hon har problem med sitt hjärta får hon inte anstränga sig för mycket. Men hon njöt verkligen av svalkan som vattnet gav, och höll sig mest däri.


Sedan gick hon upp och rullade sig i sot...


Kanske var det taktik, eftersom hon då var tvungen att simma lite igen, för tvättningens skull. Man får inte vara dum!


Nova ville knappt doppa fötterna, men mina tre njöt även de av plask och lek.


 

Så här vacker blir man av sol och bad!


Klockan sex sammanstrålade jag och Mia för ett träningspass. Jag hade bestämt mig för att jobba med inkallningen, det moment som för närvarande inte fungerar alls. Hon har dålig fart, verkar tveka hela vägen från start, och då blir inte ställandena snygga alls. Så nu handlar det om släta inkallningar med belöning på snabb start och bra farthållning. Efter passet diskuterade jag och Mia om andra lösningar, och då kom jag på att hon tidigare svarat väl på konkurens, dvs någon annan hund som får göra det roliga medan hon får titta på. Man skulle kunna använda sig av Dina, som älskar att springa snabbt. Jag ska prova det i morgon tillsammans med Camilla.

Resten av träningen fungerade riktigt bra, jag gjorde en länkning med hopp-apporteringen och vittringen. Nike har slarvat med sorteringen, hon har börjar smaka en aning på pinnar då och då, och på båda tävlingarna har hon tagit rätt pinne, släppt den, gått över alla pinnar en gång till, för att sedan ta rätt pinne och komma in med den. Men idag sorterade hon riktigt snyggt, lugnt och metodiskt utan tendens till nudd på andra pinnar. Så fort hon upptäckte rätt pinne tog hon den och kom in utan att tveka. Träning ger resultat alltså...  


Mia och Qrossa tränade kontakt med störning. Jag gick mot dem efter Mia hade satt Qrossa i position och då skulle Qrossa behålla kontakten med Mia hela tiden, och det fixade hon utan problem. Qrossa var på hugget idag, och bjöd på många trix för att få sin belöning, inte alltid det som Mia bad om   .


  

Qrossa tränar kontakt med störning.


  

Fotgående.


Ha det gott!


Av Jenny Eriksson - 4 juli 2010 18:53

En av sommarens höjdpunkter, tredagarslägret med Anne, är nu avslutat, och trots att vi är helt slut längtar vi till Boxholmskursen i slutet av november. det är så inspirerande att spendera hela dagar tillsammans med andra hundentusiaster, att tillsammans klura på problemlösning och fröjdas över utvecklingar på gräsplanen. För min och Nikes del handlade det om genomgång av elitmomenten. Alla moment tränades och alla har de sina små detlajer som måste filas på. Jag skrev ner allt vi sagt om fortsatt träning i de olika momenten igår. Man tror att man kommer ihåg, men straxt har man glömt någon liten, men icke obetydlig detalj, en detalj som gör stor skillnad i slutänden.

Jane och Hispan tränar fritt följ.

Världstolvan Sofia med sin Tia!

  

Camilla och Tista.


Helgen har även den gått i lydnadens tecken. Nynäs BK anordnar Skärgårdscupen varje sommar, och i år var vi på plats för att heja på våra träningskompisar. Under lördagen tävlade Kerstin och Laerke, samt Cissi och Rissie. På söndagen var även Anette med Ester med i listorna. Solen gassade från en klarblå himmel både igår och idag, men turligt nog blåste det en del, så vädret kändes ändå uthärdligt. Idag passade jag på att träna lite platsliggning med Nike mitt bland all publik. Det var en bra störning, och trots folk som gick förbi och hundar som skällde låg hon stilla med hakan i backen hela tiden. Duktig hund! Även ett kort FF gjorde vi, med lika gott resultat. Lilla svartan brydde sig bara om sin belöning  !


I morgon ska vi besöka sjön och simma, simma, simma! Kanske till och med jag kan hoppa i när vädret är så här!


Ha det gott!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se