lydnadshundar

Alla inlägg under januari 2010

Av Jenny Eriksson - 30 januari 2010 14:03

Igår hämtade jag Novafonen hos min mor, och på kvällen provade jag den på Nike. Jag var lite orolig för hur hon skulle reagera eftersom den vibrerar vilket kan uppfattas som obehagligt av en del hundar. Nike verkade dock inte bry sig. Hon stod snällt still och lät mig arbeta med den över det område som Anna sagt att Nike reagerade på. Nu ska jag använda den på henne en stund varje dag, mest för att förebygga.


Idag har vi tränat fritt följ och sättande under gång ute. Det är riktigt kallt idag, -13 C när vi gick ut, så det blev inget långt träningspass. Det kändes dock riktigt bra, hon jobbade lugnt och fokuserat, med bra position och snabba sättanden vid halterna.

Jag håller på och jobbar med belöningarna, för att hitta vad som triggar Nike allra bäst. Hon älskar köttbullar, bollkastaren och kycklingvingar, men som jag sett tidigare kan några saker få henne för på, så att hon överarbetar. Därför gäller det att hitta rätt. Idag hade jag med mig alla tre belöningarna, men gav dem vid olika tillfällen, och vi är nog på rätt väg.

Sättandena är numera jättefina, så dem är jag nöjd med.


Väl inne igen stretchade jag henne, vilket också finns med på vår rehabplan. Vi ska göra det dagligen när det passar. Alla rörelser fungerar bra att göra stående, förutom en, så där får jag lägga henne ned. Till en början gillade hon inte stretching, men nu kan hon till och med njuta av det.


Nu ska vi ut på en längre promenad, innan temperaturen sjunker för mycket igen.


Ha det gott!

ANNONS
Av Jenny Eriksson - 28 januari 2010 19:41

Efter en dag med snökaos, oplogade parkeringar, fastsnöade bilar och stängda bankomater, kom vi tillslut iväg till simmet, i tid och med pengar i plånboken. Nike var spänd av förväntan, hon kände igen sig från gårdagens besök, och klev glatt in genom dörren.


Efter några minuters väntan fick vi komma in till den stora bassängen, tillsammans med Charlotte, som var vår instruktör idag. Det första vi skulle göra var att, precis som för människor, ta en dusch, här för att få bort ytligt smuts och päls. Det var inte jättekul, men Nike var ändå duktig och pinade sig igenom detta. Efter det fick hon på sig en flytväst för att hon skulle ligga så bra som möjligt i vattnet, och sedan bar det iväg till bassängen! Nike vädrade intresserat och förväntansfullt, lukten av vatten väcker tydligt glädjen hos henne. Lite tvekan fanns ändå, och lite hjälp behövdes för att komma i vattnet. Men då simmades det! Eftersom det var första gången använde vi linor, och hon fick simma på stället för att inte lockas att klättra upp mot kanterna. Charlotte stod med den bakre linan och jag med den främre, så att Nike var vänd mot mig och jag kunde locka henne om hon ville iväg.


Till en början simmade hon frenetiskt, och det var en hel del plaskanden. För att lugna henne fick hon en leksak att ha i munnen, det ger lite rokänsla. Efter en liten stund kunde man se att hon hittade rytmen, och simmade mer metodiskt. Vi har ju haft ett långt uppehåll i fysträningen, och konditionen har säkert blivit sämre efter olyckan, så hon fick simma 3 x 2 minuter, med en minuts vila mellan. Vilan bestod av att hon fick komma in till kanten, och där höll först Charlotte, sedan jag, henne lugn och stilla genom att hålla i yttre framben så att simreflexen avstannade, samtidigt som andra armen låg runt bålen. Nike tyckte en minut var lite väl länge, hon ville simma!  

Den faktiska simtiden kommer att utökas i och med att konditionen förbättras, vilket jag tror går ganska snabbt, liksom att säkerheten att simma i bassäng ökar.


När de sammanlagda 6 minutrarna var avklarade fick Nike komma upp på rampen. Väl där vände hon sig om och tittade längtansfullt tillbaka på vattnet. Hon gillade verkligen det här!

Tanken är att vi ska simma med instruktör ytterligare två gånger, för att sedan försöka fixa det själva. Måndag är nästa tillfälle, då tillsammans med Camilla.


Nu ligger Nike i soffan och sover. Direkt efter simningen verkade hon inte trött, snarare upplivad och glad, men nu tror jag att det fysiska arbetet har tagit ut sin rätt  ! Kanske blir hon inte lika morgonpigg nu...


I morgon fortsätter vi med lydnadsträningen. Nya vittringspinnar måste inhandlas. Dessutom ska jag göra ett besök hemma hos min mor, som tursamt visade sig ha en Novafon i garderoben. Säg den pryl som min mamma inte har:)


Ha det gott!

ANNONS
Av Jenny Eriksson - 27 januari 2010 19:24

Idag var jag med Nike hos sjukgumnasten, Anna, på Haninge Hundhälsa. Hon klämde och kände på Nike, tänjde och böjde, och beskedet var gott. Hon tyckte att Nike kändes bra, och att det inte fanns några egentliga tecken från skadan, förrutom en liten punkt högst upp, långt bak på ryggen, nära svansroten. Det var inte allvarligare än att hon reagerade en aning när Anna tryckte där, och Anna ansåg att det mest behövdes förebyggande djupbehandlig med en Novafon där. Utöver det behövde Nike bygga upp musklerna på höger bakben, vilket är lite mindre än det vänstra. Så simningen vi ska börja med i morgon är det första steget i rehabiliteringen, och sedan ska vi utöka med kedjedrag om en månad. Parallellt med simningen ska jag jobba med viktmanschetten, och hon ska bära den ett par gånger om dagen. Om sex-åtta veckor ska jag träffa Anna igen för att utvärdera och göra upp en fortsatt rahab-plan. Det här känns riktigt bra, och framtiden ser ljus ut  !


Nikes hemgjorda viktmanschett!


Det känns overkligt nu att tänka på den sekund jag stod i skogen och hörde smällen. De få sekunder det tog för mig att springa genom snår och buskar hann jag tänka på alla möjliga scener jag skulle få se, men aldrig trodde jag att vi sex veckor senare skulle kunna leva som normalt igen. Jag trodde hon var borta för alltid. Jag tackar min lyckliga stjärna att det gick så bra, och antar att vi gjort slut på vår tur nu  ...


Dags för en promenad i snöovädret, och sedan blir det te och kaka framför "So you think you can dance!"


I morgon återkommer jag med en rapport om simdebuten!


Ha det gott!  

Av Jenny Eriksson - 22 januari 2010 19:25

Hela dagen har den engelskundervisande lärarkåren på skolan varit på underbar kurs med Nicholas Waters! Tänk att bara få sitta och ta emot kunskap under en hel dag, användbar kunskap, och samtidigt översköljas av engelska språket. Det finns många sätt att använda en fredag, och det här är ett av de bättre. Kursen handlade om Australien i alla dess former, vilket passar utmärkt eftersom nästa tema jag och Catherine ska köra är just Australien.


Men nu är det helg, och två lediga dagar ligger framför oss! Vi ska verkligen ta itu med träningen nu, speciellt platsliggningen. Jag kan inte komma tillbaka till Anne utan att ha gjort framsteg i det moment vi verkligen haft möjlighet att träna under den här perioden, för då vet jag inte vad hon gör   ! Det är bara det att jag tycker att det är ett så oerhört tråkigt moment att träna, vilket leder till att vi inte tränar det så ofta som vi borde, vilket i sin tur leder till att Nike inte gör de framsteg jag önskar, vilket leder till att det blir ännu tråkigare, och så ... ja, ni förstår. Jag måste tvinga mig själv helt enkelt  . Nu på eftermiddagen körde jag ett pass utanför huset, med fritt följ, sättande och platsliggning.

FF gick riktigt bra, även om jag fortfarande har kopplet bakom ryggen. Det finns mest där för att påminna mig och Nike om hennes position, och jag använder det sällan. Vi fick till ett par bra vänster-om-halter, liksom språng-marsch, så jag är nöjd.

Sättandena kunde jag se genom skuggorna, och de fungerade också bra. Hon sätter sig snabbt, och har sedan kontakt med mig hela tiden, vilket tidigare varit ett av våra problem, dvs säga att hon flackat med blicken, och varit okoncentrerad.

Platsliggningen var okej, men jag har svårt att sätta upp kriterier och sedan följa dem. Jag har nu bestämt att hakan-i-backen är ett måste för henne, annars vickar hon på rumpan och drar sig framåt. Nu MÅSTE jag vara bestämd!!! Allt ligger hos mig, inte hos Nike.


Det ska bli skönt att komma igång med simningen, inte bara för träningens skull, utan också för att aktivera Nike. Hon visar inga tecken på underastimulering egentligen, men varje morgon när min väckarklocka ringer sätter hon sig upp och tittar på mig. "Jaha, dags att gå upp, äntligen!" verkar hon tänka. Det gjorde hon inte tidigare.


Motorlampan på bilen började lysa igår. Pappa!! Han kunde inte se något tecken under motorhuven på vad problemet kan vara, så vi hoppas det bara är tändstiften. Annars måste jag åka in på verkstan och kolla upp det  ! Min lilla bil!


På återseende!

Av Jenny Eriksson - 20 januari 2010 18:14

Overkligt många runt omkring mig lever just nu i ovisshet pga cancern. På jobbet, hos grannar, bland nära och kära, ingen omgivning är skonad. Man står som förlamad. Ena dagen är allt lugnt, och nästa befinner man sig i ingenmansland. Jag sänder alla en tanke, ni finns alltid hos mig  .


En ljusglimt i mörkret är att Nike inte verkar påverkad av sin skada. Vi tränade igår ute på parkeringen. Fritt följ blev det, med kycklingvingar som belöning. Det var populärt! Nike jobbade hårt för att komma åt sin belöning. Jag vill inte gärna använda mig av hennes favorit, bollkastaren, eftersom det är halt ute och sist jag använde den halkade hon och landade på sitt onda ben. Hon visade inga tecken på att det gjorde ont, men det känns bättre att vara på den säkra sidan. Vi fortsätter så här fram tills vi träffat sjukgymnasten nästa vecka. Då påbörjar vi också simträningen.


Idag gick vi på en halvtimmespromenad. För oss är det det längsta vi gått på en månad! Härligt!  


Vi längtar till och drömmer om sommaren, men medan kung Bore har oss i sitt våld får vi hålla till godo med minnen och vackra bilder.


Söta Dina ser vän och oskyldig ut i gröngräset.


En Hertha-valp! Visst kan man se att hon kommer att växa upp och bli champion!


Härliga Nike i full fart. Snart är vi där igen!


Ha det gott!        



Av Jenny Eriksson - 17 januari 2010 15:38

Jag har under flera par veckor tänkt att Dina och Hertha behöver badas och klippas, men lat som jag är har jag inte kommit mig för att ta tag i det. Men då helgen inte var inbokad alls, och många tråkiga händelser tyngde, kände jag att nu var det dags. Så igår badades och klipptes Dina, och idag var det Herthas tur. Nu ligger de nöjda (över att allt är över det vill säga), välfriserade, mjuka och rena i soffan och snosar så gott. Kanske kan det yttre hålla ett litet tag, jag brukar vara duktig på att pricka in dåligt väder dagen därpå annars.


Nike och jag hade vårt sista möte hos veterinären i fredags. Hon var mycket nöjd med Nikes utveckling, och tyckte att det var dags att träffa en rehabspecialist. Eftersom jag redan har bokat in ett möte med en sjukgymnast om bara 10 dagar fanns det inte så mycket hon kunde tillägga. Vi kunde börja utöka längden på våra promenader fram till dess tyckte hon, så nu har vi gått en lite längre runda en gång om dagen. Jag kan inte se att det påverkar Nike alls. Snarare ser hon allt mer säker ut, och hon lägger mer sällan tyngden på det friska benet. Kanske har cavalettibommarna gett resultat  .

Det börjar verkligen klia i fingrarna att få sätta igång och träna ordentligt! Några fria följ och en vittring har det blivit, men inte så mycket mer. Vi gör fjärren varje dag inför matutdelningen, så den har verkligen blivit bättre. Vi borde göra fler platsliggningar, men jag kommer mig inte för riktigt. Borde...


Läxan till nästa kursdag med Anne är att lägga upp en årsplanering för lydnaden. Om allt går som det ska nu har jag planerat att starta trean innan juni är slut, och att kanske, kanske starta en elit innan 2011. Allt beror som sagt på om Nike kan sätta igång och träna ordentligt snart. Det vi inte var klara med innan olyckan var fjärren och platsliggningen, samt att länkningen inte riktigt hade fungerat. Nu vet jag inte hur mycket vi har backat, kanske har det varit bra med ett litet uppehåll. Fria följet känns mycket bra, och Nike verkar oerhört motiverad. Lovande!


Ha det gott!

Av Jenny Eriksson - 13 januari 2010 19:13

... och vi sitter i soffan och slötittar på TV. Snart ska jag ta ut de små liven, och sedan ska Nike få gå ett fritt följ igen, och kanske även göra några vittringar. Det är kyligt ute, så det gäller att pälsa på sig  !


Jag har bokat in en tid med en sjukgymnast för Nike, den 27 januari. Det känns bra att få höra ett proffs åsikt om hennes kondition, eftersom vi dagen därpå ska sätta igång med simträningen. Jag hoppas hon ser en frisk, stark och rörlig hund!


Mina tankar går annars till en kär vän. I förra veckan gick en familjemedlem till henne bort, efter en lång tids hård kamp mot cancer, en ung flicka med hela livet framför sig. Livet är så orättvist, och verkar ibland slå hårdast mot dem som redan fått utstå mer än de flesta. Ibland när jag klagar över något som känns jobbigt i mitt liv tänker jag på denna tappra tjej, och genast inser jag att mina problem är futtiga i jämförelse. Jag hoppas att hon är någonstans där hon inte längre har ont eller mår dåligt. Tyvärr är jag inte särskilt troende, men jag måste tro att det finns ett liv efter detta.


Därför ska jag inte klaga över det kalla vädret nu när jag går ut, utan istället se hur vackert det är, hur snön och rimfrosten får alla träd att se ut som på vykort, och hur rosigt röd man blir när kylan biter i kinden. Då njuter man desto mer av att få komma in och sätta sig i soffan och njuta av en kaffe latte.


Ha det gott!


Av Jenny Eriksson - 11 januari 2010 20:04

I lördags började jag så smått lydnadsträningen med Nike, äntligen! Vi var på kurs hos Anne, vilken denna gång till största delen bestod av teori. Men en stund var vi ute för att jobba med två moment, fritt följ och apportering. Jag stod över det sistnämnda, men ett kort fritt följ kunde vi i alla fall arbeta med. Nike såg mäkta förvånad ut över att få jobba. Det kan också berott på att jag var helt virrig. Jag har inte heller tränat på en månad, och alla våra rutiner var som bortblåsta från mitt huvud. Det gick i alla fall bra, så nu ska vi fortsätta med korta, enkla pass. Igår gjorde vi ett kort fotgående på vändplanen utanför mitt hus, och även en fjärr på ganska långt avstånd. Båda delarna kändes bra, och Nike var på hugget. Jag hoppas vi kan hålla vår årsplanering, vilken innebär tävling i klass III innan sommaren, och kanske en debut i elit innan året är slut.


Vi har också utökat fysträningen med cavaletti inomhus. Jag har ingen stor lägenhet, men sex eller sju "bommar" kan jag lägga upp, så att Nike får gå över dem och därmed arbeta med benlyft. Jag hoppas det ger bra resultat.


På fredag ska vi till veterinären, förhoppningsvis för sista gången. Det ska bli intressant att höra vad de säger om hennes utveckling.


Nu har vårterminen börjat. 7 veckor till sportlovet  ...


Ha det gott!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se