I morgon åker jag och min syster till vår egen lilla avkopplingszon, Våmhus i Dalarna. Vår moster bor där på sin gård, och vi bor i en egen husvagn på hennes mark. Hundarna älskar att vara där, det är bara att kliva utanför dörren på morgonen och man är ute i naturen. Många djur finns det att hålla ögonen på också; kossor, grisar och får bland andra. Första gången Nike var där förra sommaren var hon så trött efter första dagen att hon sov 10 timmar i sträck! Vi fick tvinga ut henne för en morgonkissning, sedan smet hon in och fortsatte sova. Det var så många intryck för en liten valp att ta in.

Eftersom vi åker dit ett par gånger om året känner vi resvägen ganska bra. Men förra sommaren bestämde min syster och jag oss för att den här sommaren skulle vi stanna på alla ställen som vi så många gånger sett genom bilfönstret, men bara åkt förbi. Ställen som "Antikt 200 m" eller liknande. Så i morgon startar vi tidigt på förmiddagen för att ha hela dagen på oss när vi åker upp. Kanske kan man hitta några guldkorn.

Direkt när vi kommer hem är det dags för jaktträning igen, vattenträning. Nike och jag tycker att det är så kul, det är bäst att ta vara på de tillfällen som ges. Det är också väldigt nyttigt att träna tillsammans med andra. Så mycket annat tränas då automatiskt; passivitet och stabilitet bland annat.

Idag var vi uppe tidigt och tränade lydnad på klubben. Jag testar lite belöningar för att hitta det där extra hos Nike. Hittills har jag kommit fram till att väntan och den egna maten fungerar mycket bra. Här om dagen testade jag med kycklingvingar och det var inte heller fy skam. Men jag tror att väntan, att titta på någon annan som tränas (med mig alltså), är den största motivationen. Då kommer det där drivet som finns hos henne. Det som vi har tränat mycket den sista tiden är snabba lägganden på avstånd inför inkallningen, rutan på långt avstånd och med läggande i rutan, ställande och läggande i fjärren och apporeringarna, både metallen och över hinder. Metallapporten är den som ger mest huvudbry. Problemet är att Nike håller apporterna så löst, hon biter inte ihop, och då skramlar den en del. Något som vi kan jobba med på det läger vi ska på om en månad hos Anne Dahlin. Vi har också problem med ingångarna där, hon vill inte riktigt komma in med metallen i munnen. De andra delarna fungerar riktigt bra. Rutan är en av hennes egna favoriter, och att lägga sig i den på kommando var ingen match. Stå och ligg i fjärren börjar sätta sig. Än så länge har vi bara tränat själva rörelsen, så att hon får in i kroppen hur hon ska göra i momentet. Snabba lägganden tycker hon är kul, så där går det också framåt. Det är kul att få jobba med detaljer igen!

Ha det gott!